Även om krafter i USA länge använt kristendomen som politiskt argument, har mig veterligt ingen mäktig kyrklig ledare i USA hävdat att en viss politik skulle vara det direkta resultatet av gudomliga ingripanden.
Man hade kunnat skratta åt tanken på Putin som ett Guds mirakel om utsagan inte kommit så högt uppifrån, höjt en så brutal ledare till skyarna och fått så smärtsamma konsekvenser.

När nu rysk-ortodoxa kyrkan säger att den ”förlåter” Pussy Riot känns det lite som att höra fariséerna förlåta Jesus för att han rensade templet. Om denna förlåtelse är politisk taktik eller ett utslag av äkta fromhet låter jag vara osagt. Ett är säkert: Pussy Riots åkallan pågick i ungefär fyrtio sekunder, men kommer att eka i katedralen länge än.

Det går att fortsätta på patriark Kirills väg ”politiska händelser gestaltar Guds vilja!” och kalla Pussy Riot för kristustecken. Samtidigt är det något parodiskt med det som händer i Ryssland. Historien upprepar sig enligt Marx två gånger, första gången som tragedi, andra gången som fars. Om Stalin var tragedin är Putin kanske farsen.
Det minskar förstås inte smärtan för utsatta ryssar eller skapar någon lugnande bild av Rysslands framtid. Inskränkt yttrandefrihet, ett rättsväsende som går maktens ärenden, journalister som mördas – och ovanpå allt detta Gud som föregiven aktör i ett spel som enligt förre schackvärldsmästaren och oppositionsledaren Garri Kasparov handlar enbart om makt och pengar.