Religion och modernitet går visst att förena

I säsongsavslutningen i höstas av SVT:s Allt för Sverige skulle de två finalisterna bland annat ta sig förbi ett hinder, där det gällde att dölja en ”katolsk symbol” (i själva verket ett Kristusmonogram), som en illustration av Sveriges historiska utveckling.

För de flesta tittare passerade det förmodligen förbi, som en oskyldig lek. Men det räcker att prova tanken att det i stället hade varit en halvmåne eller någon annan ”muslimsk symbol” för att många fler förhoppningsvis hade hajat till.

Bilden av att religion är ett passerat stadium i människans modernisering sitter djupt hos oss. Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead kallar fenomenet för den heliga berättelsen om det sekulära framsteget.

På motsvarande sätt lyfter Bengt Kristensson Uggla fram i sin senaste bok hur det sannolikt falska påståendet att medeltidsmänniskan trodde att jorden var platt har använts som en illustration av hur den moderna människan har lyft sig ur religionens mörker.

Ett annat exempel är hur konflikten mellan religion och förnuft i 1700-talets upplysningstänkande ofta överdrivs, när det framför allt handlade om en maktkamp mellan kyrkan och revolutionen snarare än om religionsfientlighet. I samma fack hamnar också det vanliga påståendet att religion är en ständig källa till krig och konflikter, trots att ekonomisk vinning och världslig makt i själva verket är så mycket starkare drivkrafter.

Alltför få av oss är medvetna om att påståenden av detta slag i första hand är retoriska konstruktioner snarare än obetvingliga historiska fakta. I värsta fall ges de till intäkt för främlingsfientlighet, där den andres religiositet blir ett bevis för att han eller hon inte hör hemma ibland oss. Men problemet möter också många av oss, vuxna såväl som barn, när vi är öppna med vår tro på arbetsplatser och skolor.

I ett samhälle som i all sin senmodernitet stoltserar med tolerans och öppenhet tycks det fortfarande vara alltför långt kvar innan en uttalad religiös tro är riktigt legitim. Hur många av oss tvekar inte innan vi nämner vårt engagemang i kyrkan när vi möter människor i idrottsföreningen eller på jobbet, som om vi hade något att skämmas för?

Den tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas har gjort resan från övertygelsen om religionens snara död till insikten om att västeuropéerna i dag lever i vad han kallar en postsekulär tid. Hans slutsats är att religionens röst åter måste tas på allvar och det ser vi i dag tecken på också i Sverige, inte minst genom ärkebiskop Antje Jackelén.

Men att kyrkan får större tyngd som samhällsaktör innebär inte automatiskt att tron i sig anses ha det. Dit har vi ännu en bit kvar. Och ett viktigt steg vore onekligen om svensken i allmänhet och vårt utbildningssystem i synnerhet kunde släppa föreställningen om att religion och modernitet med automatik är varandras motsatser.