Lärandet om kristen tro

Systematiskt lärande – en överlevnadsfråga för kyrkan

Att ge människor god kännedom om kristen tro är ett centralt uppdrag för Svenska kyrkan. Ändå finns det påtagliga brister i hur lärandet fungerar inom kyrkan i dag och kyrkostyrelsens arbete med ett samlat program för det är därför synnerligen välkommet. Det gäller inte minst vuxnas lärande, där riktlinjer saknas helt i dag. TEXTEN UPPDATERAD.

För fem år sedan kom boken Den sorglöst försumliga kyrkan av religionsvetarna Mayvor Ekberg och Jørgen Straarup, där de driver tesen att Svenska kyrkan borde ha byggt upp ett eget program kring undervisning redan när kristendomsundervisningen i skolan blev religionskunskap 1969. Enligt de båda forskarna har kyrkan därmed själv bidragit till att påskynda sekulariseringen.

I Norge beslutade Stortinget 2003 att den norska kyrkan skulle utveckla lärandet om kristen tro bland sina medlemmar, bland annat för att skapa en trygghet i den egna traditionen inför mötet med andra religioner och kulturer. I kyrkans egen beskrivning läggs dock tonvikten vid att alla döpta upp till 18 år ska få hjälp att leva i sitt dop och utveckla en god relation till kyrkan.

Fem år senare beskrevs redan det inledande utvecklingsarbetet som den största reformen i kyrkan sedan 1700-talet. Den plan som sedan antogs av kyrkomötet 2009 satte in riktlinjerna för konfirmandarbetet i ett större sammanhang och bestod både av ett ramverk och en uppmaning till lokala handlingsplaner. Därtill har kyrkan sannolikt fått draghjälp av att kristendomsundervisningen återinfördes i norska skolor 2013, i betydelsen att den kristna trons särställning betonades ytterligare i relation till övriga religioner, som dock alltjämt är en del av undervisningen.

I Sverige har processen däremot bara kommit igång än så länge, men skulle kunna bli något mycket bra på sikt. Här kan projektet Dela tro – dela liv beskrivas som en utvecklingsfas med olika delprojekt. Men sedan snart ett år tillbaka arbetar kyrkostyrelsen också med nästa steg, som är tänkt att bli ett systematiskt och sammanhållet program kring lärande och undervisning.

Ett sådant program får dock inte stanna vid att bara bli vad det borde ha blivit för länge sedan – en sätt att ersätta den försvunna kristendomsundervisningen. När den norska modellen gör halt vid 18-årsåldern behöver den svenska motsvarigheten också inbegripa vuxnas lärande och fördjupning i kristen tro. Där saknas i dag riktlinjer överhuvudtaget, trots att exempelvis dop av vuxna också inbegriper konfirmation.

I mötet med vuxna behövs en större flexibilitet kring former och innehåll, där utbildningsnivå och sociala strukturer kan skilja sig mer åt än i fallet med barn och ungdomar. Det behövs också ett liturgiskt nytänkande kring människor som upplever sig som återvändare till kyrkan efter att en gång ha döpts och konfirmerats, men sedan inte haft någon aktiv kontakt med den på många år. Hur skulle en sådan rit kunna se ut?

Ett systematiskt program för lärande är sannolikt en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan som trossamfund. De stora kontaktytor som kyrkan fortfarande har med människor runt om i samhället är en enorm tillgång i en tid när relationer och nätverk också hör till näringslivets främsta buzzwords. Att fortsätta försöka hitta broar till en fördjupad kristen tro från sådana möten är en spännande, kreativ utmaning, där kyrkans samlade kunskap och erfarenhet behöver tas till vara på ett mer systematiskt sätt.

Mer inom samma ämne
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro