”Det är en synd att förneka klimathotet”

När Katharine Jefferts Schori år 2006 valdes att leda den Episkopala kyrkan i USA de nio kommande åren – ett ämbete som kan jämföras med det som innehas av ärkebiskopen av Canterbury – var det ett historiskt val.

Dels var hon var den första kvinnan någonsin på posten men också den enda kvinnan bland alla äldre biskopar i den globala anglikanska gemenskapen. Och hon valdes att leda en kyrka som ännu inte läkt sina sår efter den uppslitande debatten runt Gene Robinson, en öppet homosexuell präst som valdes till biskop i New Hampshire.

Den största utmaningen för henne blev därför att ta hand om konflikterna i den egna kyrkan men också konflikter mellan andra kyrkor i den anglikanska gemenskapen. Hon säger att man lämnat dessa bakom sig och nu kan uppmuntra kyrkan, församlingarna och medlemmarna att vända sig utåt mot sina grannar i stället för att fokusera på vad man internt inte är eniga om.

– Vi kan inte älska vår nästa om vi är fokuserade på oss själva, säger Katharine Jefferts Schori. Därför är jag tacksam över att vi ändrat fokus. Det har varit en helande process. Nu har vi en djupare förståelse för vilka vi är, vilka frågor som är våra och vår uppgift som kristna i världen.

Homosexualitet och samkönade äktenskap är inte heller längre de stora stridsfrågorna. Alla som tillhör den Episkopala kyrkan gillar inte alla de beslut som fattas, men det kan man leva med.

– Så är det i en kyrka som tillåter och har skillnader i uppfattningar. Vi är inte eniga om allting och det kommer vi aldrig att vara.

Nu är hennes nio år som biskop till ända. Hon gör avslut, knyter ihop trådar och samlar sig för nästa fas i livet.

– Jag har arbetat väldigt mycket, dygnet runt. Men jag har älskat det och jag sörjer att behöva lämna. Just nu funderar jag över vad nästa kapitel i livet ska innehålla, säger Katharine Jefferts Schori när vi möts på kyrkokansliet i Uppsala som hon besöker för att underteckna kyrkogemenskapen mellan Svenska kyrkan och den Episkopala kyrkan i USA.

Men hon vet att de närmaste månaderna kommer att ägnas åt att återknyta banden med familjen. Hon kommer att få se mer av sin make som varit ett stort stöd för henne under åren som biskop, även om de tillbringat en stor del av dessa nio år på olika håll. Och när besöket hos Svenska kyrkan är över kommer hon att åka direkt till Oregon och döpa dotterns yngsta barn.

Under våren ska hon undervisa blivande präster vid ett teologiskt seminarium i Virginia utanför Washington DC i naturvetenskap, men också om den andliga aspekten av fredsskapande. Det är uppgifter som stimulerar. Men som också rymmer stora utmaningar eftersom USA också drabbats av sekulariseringens vindar.

– Vi har samma problem som ni. I den amerikanska kontexten har vi länge trott att vi lever i ett kristet sammanhang, att det finns en kristen kultur. Men vi har inte varit där på årtionden.

– Jag har mött unga människor som kommit för att läsa bibelkunskap och som inte visste vem Moses eller Noah var. Kunskapen är inte längre grundad i kulturen. Samhället är sekulariserat. Men på samma gång finns en hunger efter andlig kunskap, värderingar och rättvisa.

Hon säger att kyrkan inte kan vänta sig att dessa unga kommer till dem för att hitta sin församling. De vet inte vad det är. Så kyrkan får vara närvarande i samhället där människor ställer sina frågor, vid universitetskapell, på kaféer. Eller så får man bygga församlingar på annat sätt: i ett tvätteri, på gatorna där de hemlösa finns eller som i North Carolina där spansktalande migranter som arbetar på fälten möts utomhus under ett uppspänt tak: det är den största församlingen i stiftet.

– Vi måste se var Gud redan finns, säger Katharine Jefferts Schori som i amerikansk press jämförts med både Margaret Thatcher och Hillary Clinton, kvinnor med erkänt hårda nypor och omskrivna som tuffa ledare. Men den beskrivningen slår hon ifrån sig.

– Jag försöker vara rak och tydlig. Men jag tror inte jag är tuff. Jag tycker det är viktigt att våga vara sårbar, välkomna en annan människas historia, finna Gud i den andra. Då kan man inte vara tuff. Den som är tuff är så hårdhudad att man inte släpper in någon annan.

– Men det har förekommit en del opposition mot mig, även om den inte gjort mig hård. Och jag tror inte att oppositionen handlar om att jag är kvinna. Det var mycket tuffare för mig när jag var naturvetenskaplig forskare.

Med den bakgrunden är det självklart att engagemanget för klimatfrågan är stort. Så stort att hon menar att det är omoraliskt att förneka klimatförändringarna. Och att det rentav är en synd – ett religiöst laddat ord som sällan används i svensk kontext numera.

Men i USA är det vanligt att använda religiösa ord också i politiska sammanhang, inte minst från högerkristet håll. Det är en av anledningarna till att Katharine Jefferts Schori använder ordet synd när hon talar om de som förnekar klimatförändringarna.

– Om vi tror att Gud finns bakom allt och sedan förnekar de skador vi orsakar jorden, dess invånare och skapelsen, så är det en synd. En blind synd.

– Vi ser ju effekterna även om vi inte kan beskriva skadorna som stormen eller floden orsakar. Vi ser förändringarna. Människor kan inte längre producera sin mat där de gjort det under århundraden. Nationer försvinner i havet. Att förneka det är omoraliskt och en synd. Det säger jag som en kristen människa, en människa av tro.

– Av er har jag lärt mig ordet lagom, att vi inte behöver allt. Det är bibliskt. Alla ska ha att äta och dricka. Och sedan ska det finnas lite över till fest. För vi måste kunna fira och glädjas. Men inte dygnet runt årets alla dagar, säger Katharine Jefferts Schori, som ger kyrkorna den gamla profetiska rollen att kritisera det som är fel men också att uppmuntra och ge hopp till människor som lever i en kritisk tid.