Är församlingarna på väg ut ur Svenska kyrkan?

I kyrkans annonser och trycksaker avtar, och till och med upphör bruket av ordet ”församling” som det sätt kyrkan blir synlig. Det som kommer i stället är orden Svenska kyrkan, samt platsinformation om var kyrkan framträder. 

Speglar detta en pågående förändring?

För tiotalet år sedan överfördes ansvaret för församlingsinstruktionerna från församlingarna till pastoratet Syftet var att i pastoraten samla och effektivisera stödresurser och att församlingarna skulle fokusera på det utåtriktade arbetet med gudstjänstlivet och kyrkorummet som kärna.

Men på köpet kommer försök till informell maktförskjutning och strukturella förändringar. I Värmland finns exempel på att pastoraten blivit en församling med kommunens gränser desamma som församlingens, ja till och med en församling med två ingående kommuner. 

Är det början på en våg av mastodontförsamlingar som omfattar flera kommuner?

Det löpande arbetet övergår ofta från församlingsbaserad arbetsorganisation till pastoratsbaserad arbetsorganisation. Tydlig konsekvens sommartid på framför allt landsbygden är alltfler stängda kyrkor och kyrkogårdar utan bemanning utom den dag ett större arbetslag utför veckans arbete.

Landets i särklass största besöksmål blir stängt. Möjligheten att få mänsklig kontakt och service försvinner alltmer.

I Kyrkoordningen betonas församlingarnas roll. Där står: ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling”. Med låst kyrka och personaltom kyrkogård förmedlas oavsiktligt lätt budskapet att den här kyrkan och den här kyrkogården är på väg att överges.

Det finns positiva motbilder! En upplåst och tillgänglig kyrka är en levande församling och möjlighet för egen andakt och brottning med de påfrestningar livet bjuder på – mycket mer än en lokal med museala värden. Med en personalorganisation som har församlingen i fokus främjas bemötande av besökare och ger möjlighet till goda kunskaper om människor, bygd, kyrkogård, också som biotoper, och kyrka i församlingen. Då blir arbetet mer intressant och servicen ännu bättre.

Centraliserad arbetsorganisation riskerar kvalitén och den lokala kunskapen i arbetet. Till exempel har löfte om gravsättning av stoft getts förhastat, med följd att anhöriga något år senare nekats gravsättning korrekt av behörig befattningshavare till sorgehusets förtvivlan och besvikelse.

Vidare har det hänt: en församling upplät, med stöd av Kyrkoordningen 41 kap 3 och 3 a §§, kyrkan för vigsel i Svenska kyrkans ordning på ledig tid och med egen präst och kantor. Pastoratets kyrkoherde överklagade församlingens beslut med motiveringen att församlingsrådet överskred sina befogenheter. Domkapitlet biföll överklagandet utan att klargöra på vad sätt församlingsrådet överskridit sin befogenhet. Ett förfarande som saknar stöd i Kyrkoordningen.

Församlingarna riskerar försvinna till förmån för nationell koncern med kundtänk. På vägen dit avlövas församlingsråden på ansvarsområden, vilka successivt överförs till kyrkoherden separat från pastoratets kyrkoråd.

Alf Dalberg, Thorgny Larssons Lantz och Lars Risberg