Angeläget vara mer precis i det kyrkliga språket

I ett inlägg i Kyrkans Tidning ställer Göran Molin flera relevanta frågor till min text om uppståndelsen. Han efterlyser tydliga exempel på vad det är som är fel i det kyrkliga språket och hur kyrkans tilltal i stället borde vara.

Ett representativt exempel på icke fungerande språkbruk skulle kunna vara rad 1 och 2 i inledningsord 8 i kyrkohandboken, vilka lyder enligt följande: ”Gud är alltings ursprung och mål, skapar och omsluter världen med nåd.”

Vad som inte är bra med den första raden ”Gud är alltings ursprung och mål” är att den direkt för in gudstalet på ett abstrakt plan. Deltagarna i gudstjänsten erbjuds en definition av Gud, som ska säga vad Gud är. Sådana Gud-är-meningar borde helt undvikas. (Bibeln handlar om vem Gud är.)

Här skapas med språkets hjälp en dubbel barriär i förhållande till kyrkobesökaren. Dels i form av ett intellektuellt hinder – kravet att man måste omfatta vissa svårkontrollerbara sanningar – och dels genom att förmedla en specifik gudsbild där Gud i enlighet med det antika filosofiska tänkandet framställs som ett ”högre vara”, en avlägsen storhet som vi bara kan ha lösa funderingar kring.

Att uppvisa hur det befintliga kyrkliga språket saknar markkontakt är egentligen inte svårt.

Vad som är otillfredsställande med den andra raden ”skapar och omsluter världen med nåd” är att den är tom på innehåll. Vi får ingen beskrivning av vad det kan innebära att vara omsluten av nåd, utan här slås enbart fast att en sådan omslutenhet föreligger.

I en tid när människor över huvud taget har svårt att finna en mening i talet om Gud kan man tycka att det vore särskilt angeläget att vara mer precis i det kyrkliga språket. Hur kan vi bli delaktiga i och få erfarenhet av denna nåd? Vad innebär det att dag från dag leva i detta kärleksfulla kraftfält?

Det gemensamma problemet med båda raderna är att de förespråkar och lär ut ett allmänt sätt att tala om Gud istället för att tillhandahålla ett språk som skulle kunna hjälpa oss att synliggöra hur Gud redan är relaterad till våra liv.

Att uppvisa hur det befintliga kyrkliga språket saknar markkontakt är egentligen inte svårt. Den verkliga utmaningen är att försöka förklara det som Molin också efterfrågar, nämligen hur kyrkans tilltal i stället borde vara.

Vill vi tala om våra liv som omslutna av nåd behöver vi kunna urskilja hur vi i helt alldagliga situationer kan ha rollen som Guds ”medarbetare” eller omvänt vara föremål för Guds omsorg genom andras handlingar. Det är i sådana situationer närheten till Gud förverkligas, blir en realitet – för oss.

Var och en måste själv pröva att sätta ord på detta. Gud kan då bli närvarande i erfarenhet och känsla.

Peder Thalén
professor