Uppståndelse

Det behövs av mer teologisk reflektion

Peder Thalén, professor i religionsvetenskap
Vetenskapens uppgift för Galileo var att knäcka Guds skapelsekod, skriver debattören. Arkivbild: Ett av Galileos originalteleskop. Foto: Jonas Ekströmer/TT

REPLIK. Vill man från kyrkligt håll bryta upp det inomvärldsliga tänkandet räcker det inte med att kritisera synen på vad vetenskap är. Av större vikt är att teologiskt reflektera över vad det i dag kan betyda att omfatta en tro på en Gud som är verksam i världen, anser Peder Thalén.

Har den moderna vetenskapen bidragit till en inomvärldslig världsbild som utesluter Gud ur tillvaron? Frågan ställs av Niklas Hegenbart i anslutning till min tidigare text om uppståndelsen. Hegenbart besvarar frågan jakande, vilket är ett vanligt synsätt, medan jag delvis ställer mig tveksam.

För att komma vidare i denna fråga behöver man skilja mellan direkta och indirekta samband där det förstnämnda syftar på konsekvenserna av de vetenskapliga resultaten och det senare handlar om de indirekta följder vetenskapen får i en viss kultursituation.

När det gäller de direkta sambanden kan man inte, anser jag, dra slutsatsen att den moderna vetenskapen lett till att Gud försvunnit ur människors liv. Delvis är detta ett principiellt konstaterande. Så fort vetenskapen försöker besvara de ”stora frågorna” har man klivit över sina egna gränser och upphört att vara vetenskap. Att över huvud taget tillskriva (natur)vetenskapen rollen att kunna formulera en världsbild är enligt min mening ett uttryck för en övertro på vad vetenskap kan vara om man med ”världsbild” avser ett allomfattande perspektiv på tillvaron.

I vetenskapens historia kan man se hur svårt det har varit för vetenskapen att hålla sig innanför sina gränser, utan spekulation och vetenskap har gått hand i hand. När man på 1700-talet framgångsrikt studerade naturen i analogi med ett urverk antog man också att naturen är som en gigantisk maskin. Metoden genererade alltså en utomvetenskaplig natursyn. Misstaget upprepas när man idag studerar människan med datorers funktion som förebild och drar slutsatsen att människan i grund och botten är som en komplex dator.

När det gäller de indirekta sambanden finns det, precis som Hegenbart framhåller, en klar koppling mellan vetenskapens framväxt och att Gud uteslutits ur tillvaron. Detta sammanhänger med att vetenskap inte äger rum i ett vakuum, utan alltid är inbäddad i ett kulturellt sammanhang och omges av en mängd bilder, vilka själva ofta inte har ett vetenskapligt ursprung. Galilei, som var en god katolik, antog att naturen var som en bok skriven på matematikens språk med Gud som författare. Vetenskapens uppgift för honom var att knäcka Guds skapelsekod.

På Galileis tid var alltså vetenskapen infogad i en religiös kontext, som styrde tolkningen av vetenskapens uppgift. I dag är vetenskapen infogad i ett sekulärt sammanhang. Och det är snarare denna sekulära inramning, med dess förenklade bilder av vad vetenskap är, som skapat föreställningen om en allmän motsatsställning mellan gudstro och vetenskap.

Vad Hegenbart kallar för en ”inomvärldslig världsbild” är med andra ord inte en följd av vetenskapen i sig, utan speglar den omgivande kulturens begränsade förståelse av den vetenskapliga praktiken. Man kunde kanske tala om ett slags ”sekulär vidskeplighet” som spridit sig i samhällskroppen.

Vill man från kyrkligt håll bryta upp det inomvärldsliga tänkandet räcker det inte med att kritisera synen på vad vetenskap är. Av ännu större vikt är att teologiskt reflektera över vad det i dag kan betyda att omfatta en tro på en Gud som är verksam i världen.

Peder Thalén
professor i religionsvetenskap
Högskolan Gävle

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne