Debatt
Är störst alltid vackrast?
Är sammanläggningar av församlingar rätt sätt att lösa de problem som finns? Frågan ställs av pedagogikprofessor Per Hansson.
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
I församlingar som blir sammanlagda nästa årsskifte finns nu en viktig och svår uppgift att lösa: de sammanlagda församlingarna ska uppfattas som en – en ny identitet ska skapas så att förtroendevalda, personal och församlingsbor ska känna att det nya är deras församling. Detta är mycket svårare än man tror och fordrar mycket arbete.
förbereder man sig nu inför den sammanläggning med en annan församling som ska genomföras vid det kommande årsskiftet. Stiftsstyrelsen har fattat sitt beslut och nu är det ”bara” genomförandet kvar. Organisationsskisser ritas och personalen placeras i nya konstellationer och man hoppas att allt går bra.
kommer 340 församlingar att läggas samman år 2010 enligt Kyrkans Tidning. Sedan år 2000 har därmed 40 procent av alla församlingar försvunnit. Oftast är argumenten för sammanläggning ekonomiska: de minsta församlingarna har inte råd med gudstjänst, präst och kantor utan måste läggas samman med andra.
förändringarna nu om att kyrkan sakta anpassar sig till befolkningsomflyttningen från landsbygd till stad. Utvärderingar antyder att den första vågens sammanläggningar gått relativt bra: administrationen fungerar och gudstjänstlivet har inte minskat mer än på andra ställen. Det finns, såvitt jag vet, inga utvärderingar om hur det gått ekonomiskt eller hur personalen ser på den organisationsförändring som de varit med om. Vad hände med ohälsotalen i de pastorat som las samman?År 2010 händer något nytt: nu är det inte bara små församlingar på landsbygden utan också stora pastorat i städer som läggs samman. I bland annat Eskilstuna, Göteborg, Norrköping och Stockholm genomförs sammanläggningar – ibland mot församlingarnas vilja. I Lunds stift talar man om att alla pastorat bör ha 10 000 invånare. Närheten till församlingsborna är inte det viktigaste – det är gemensam ekonomi och förvaltning som gäller. Stödfunktionerna för kyrkans grundläggande uppgift får således styra hur församlingarna ska organiseras.Hittills verkar ingen ha ifrågasatt tendensen mot större och större enheter. Men är det sant att ”big is beautiful”? Är sammanläggning verkligen rätt sätt att lösa de problem som finns? Finns andra alternativ än att bryta sönder existerande gemenskaper? Och vilka problem genererar själva sammanläggningen?
vet vi att cirka 50 procent av alla företagsfusioner misslyckas. De vinster man räknat med kom aldrig. Från annan forskning vet vi att den stress som en sådan organisationsförändring innebär ökar risken för ohälsa bland de anställda. Svenska kyrkan har redan oroväckande höga ohälsotal. Vi vet också att det är viktigt för de anställda om de upplever sig höra till den mottagande eller den överlämnande organisationen. De som inkorporerar en mindre eller ekonomiskt svagare församling har större utsikter att må bra än de som hör till den ”försvinnande” organisationen. Vidare lär forskningen oss att organisationskulturen betyder oerhört mycket för hur en organisation fungerar. Och olika pastorat och församlingar har olikheter i kulturen. Det som är ett naturligt sätt att vara och samverka i en församling är otänkbart i en annan. Och vice versa. Här kan säkert församlingsinstruktionerna ge fingervisningar om hur olika man tänker och uttrycker det man anser vara viktigt.
och det är många samtal och många åtgärder som måste genomföras för att få ett väl fungerande arbetslag vid nästa årsskifte: all personal måste hållas kontinuerligt informerad om vad som händer; de anställda behöver engageras så att en gemensam organisationskultur kan ta form. Och då får inte den ena församlingen vinna över den andra – det är något nytt och gemensamt som ska byggas.
och utmanande uppgift. Nya arbetslag ska formas och medarbetarna lära känna varandra och lära sig att respektera varandra. Församlingsinstruktioner ska förnyas och bli gemensam egendom för både förtroendevalda och anställda. Stiftens roll verkar vara att fatta besluten – när det gäller att stödja de processer som måste till förefaller stiftskanslierna betydligt mer tafatta. Därför måste kyrkoherdar och andra ansvariga nu själva ta tag i sammanläggningen – och lämpligen ta hjälp utifrån. Annars kommer stora problem längre fram. För detta att göra en sammanläggning är mycket svårare – och viktigare – än man tror!