Att samlas kring hoppet - nu mer än någonsin

Julia Svensson och Camilla Matzon Mathisson, prästkandidater
Foto: Jessica Gow / TT

Vi tror att vi behöver ställa om, tänka nytt, leta efter nya vägar, skriver prästkandidaterna Julia Svensson och Camilla Matzon Mathisson.

I dag sken de första varma solstrålarna över Stockholm. Solen hade nått ner till en Scilla som hade slagit ut i rabatten och sökte sig mot solens ljus. Äntligen har våren kommit och börjat ge hopp om att en varmare och ljusare period är på väg. Samtidigt som vi kan skåda vårens hoppfulla budskap om liv och ljus efter vinterns mörker så befinner vi oss i ett allvarligt läge i samhället, i landet, i världen. Vi gör inte det som enbart samhällsapparat utan likväl som kyrka. Det är allvar nu.

Vi har de senaste dagarna sett hur vår statsminister riktat sig till nationen och uppmanat människor till handling i olika former - att stanna hemma likväl som att visa medmänsklighet, att hjälpa medmänniskan och göra det man som enskild och därmed som kollektiv kan. Att vi bygger samhället tillsammans och alla har en funktion och ett ansvar att bära. Stefan Löfvens tal kan också ses i ljuset av oss som kyrka. I kyrkoordningen beskriver vi oss själva och vårt uppdrag med orden “Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med uppdrag att förmedla evangelium i ord och handling. Kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse, för den som har hunnit kortare likaväl som den som hunnit längre på trons väg ”.

Vi som kyrka bär alltså ett otroligt stort uppdrag, ett uppdrag som inte kan sättas på paus. Ett uppdrag som man inte kan ställa in. Vi behöver alla ställa upp när vi ser hur samhället på många håll behöver göra motsatsen. Det är nu vi som kyrka behöver ritualisera, förkroppsliga och förkunna vårt uppdrag i ord och handling. Att synliggöra det hoppets budskap vi som kyrka bär på - en nådens och kärlekens Gud men framförallt en Gud som genom sitt liv och sin död visade för oss att där finns ett hopp. Ett hopp som behövs mer än någonsin, ett hopp som bär, som ger tröst, som omger och som ger framtidstro.

Vi befinner oss just nu i fastetid där vi får följa Jesus genom hans liv, död och uppståndelse. Påskens drama förkroppsligar det hopp vi bär uppdrag att förmedla. Det vi bär uppdrag att synliggöra och bjuda in till. Vad gör vi nu som kyrka? Hur förvaltar vi vårt uppdrag när förutsättningarna förändras?

Vi tror att vi behöver ställa om, tänka nytt, leta efter nya vägar. Vi behöver också tala till nationen i ljuset av oss själva som folkkyrka, vi behöver samlas kring hoppet genom bön, genom att ändå möta varandra under föränderliga förutsättningar och stå fast i evangeliets berättelse som konkretiserar att efter smärta, efter lidande, efter oro, efter ängslan och död så finns ett ljus. Ett ljus om en framtid där solen går upp varje morgon, där vi kan mötas över take away-kaffet i morgonrushen, trängas i lunchkön på favorithaket, där vi kan bjuda in grannarna till middag och där vi kan njuta av livemusik i publikhavet. Där vi ser med en hoppfull blick på skapelsens, naturens, ständiga gestaltande av påskens berättelse. Där ljuset, livet och hoppet är ständigt varande och genomsyrande.

Vi som kyrka kan och kommer göra detta tillsammans, vi får likt Luther hjälpas åt att plantera nya äppelträd varje dag - och vi börjar med att samlas kring hoppet om att dessa har och får möjlighet att växa. Ett hopp som får frodas och bära frukt.

Julia Svensson
teol. kand
prästkandidat, Lunds stift

Camilla Matzon Mathisson
teol. kand
prästkandidat, Karlstads stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Corona