Trots allt som skrivits de senaste dagarna saknas ännu några pusselbitar. Biskop Sven Thidevall har själv inte orkat ge någon längre intervju. Men bilden är ändå hyfsat tydlig. Det blev aldrig någon varaktig och djup relation mellan den nye biskopen och den övriga stiftsledningen. Trots att det fanns ett drag av nyförälskelse när stiftet valde sin biskop för knappt tre år sedan. Men det ville sig aldrig riktigt. I alla fall inte på stiftskansliet och i stiftsstyrelsen.

För det bär naturligtvis både biskop och stiftsstyrelse ansvar. Biskopens del av ansvaret är mest uppenbar, det är hans person som hamnar i fokus. Men även stiftet axlar ett ansvar när de kallar sin biskop. Om stora delar av stiftets ledning redan efter tre år anser sig ha ”fel” biskop brast uppenbarligen rekryteringen.
Nu sitter alla iblandade med en dyrköpt erfarenhet de helst varit utan. För Svenska kyrkan är det viktigare än någonsin att låta både hjärta och hjärna vara med i rekryteringen av medarbetare, oavsett om det gäller en kyrkoherde eller en biskop.

Ett ljus i tunneln är ändå att Svenska kyrkan förmått hantera konflikten när den väl kom till ytan. Inte bara hankat sig vidare på kryckor. Men alla skulle tjäna på att det i framtiden blir lättare och mindre dramatiskt även för en biskop att stiga av, att pensionen inte är det enda givna målsnöret.

Dag Tuvelius