Bårhusavgifter är ingen lösning

Men bårhusavgifter är ingen lösning eftersom ett införande bara skulle flytta problemet till begravningshuvudmannen, som i de flesta fall är Svenska kyrkan. Begravningsbyråerna skulle helt enkelt bisätta stoften inom 14 dagar för att undvika en merkostnad för sina uppdragsgivare.Biskop Caroline menar, enligt artikeln, att en av anledningarna till de långa väntetiderna, är att de flesta vill ha begravningen på en fredag och säger att: ”det finns ju bara en fredag i veckan och lördagar vill vi ha till vigslar och dop. Jag önskar att fler kunde tänka sig att ha begravning på en onsdagsförmiddag.”
minskar i antal i Svenska kyrkan. Så rimligtvis har församlingarna ett antal ”dop- och vigseltider” på lördagarna som aldrig blir utnyttjade. Beroende på hur frågan om vigselrätten utvecklar sig kan det dessutom snart bli ännu fler lediga tider. Om det inte blir någon dopgudstjänst eller någon vigselgudstjänst så borde tiden kunna användas för en begravningsgudstjänst i stället, åtminstone när det gäller ”kremationsbegravningarna”. För församlingarnas del är det i stort sett samma kostnad det handlar om. Och börjar vi tänka så, kanske vi också kan tänka nästa tanke, nämligen den att varje vecka även innehåller en söndag. Kyrkans viktigaste dag, vikt för gudstjänster.
är i dag kyrkans bredaste kontaktyta med svenska folket. Detta faktum borde göra oss benägna till förändringar av annat slag än att införa bårhusavgifter för de döda i syfte att tvinga människor till att välja en begravningsdag som de inte vill ha. Den föreslagna storleken på avgiften är dessutom mer än orimlig. För tusen kronor dygnet bor en levande kropp på ett hyggligt medelklasshotell. Då ingår städning och rena lakan. Något man inte självklart kan räkna med när det gäller landets bårhus.