Barnfattigdomen kräver strukturella förändringar

Eva Ånhammar  familjediakon

Barnfattigdomen berör barnen i nuläget och för resten av livet. Samband finns mellan fattigdom och ökad risk för kriminalitet, missbruk, sämre hälsa. Foto: TT

Barndomsfattiga är en osynlig grupp. Det är oroande hur stor kunskapsbristen är kring hur barns hälsa påverkas av fattigdom, inte minst hos politiker. Inför förra riksdagsvalet lyftes inte ens frågan.

”Att vara fattig nån annanstans i världen är lättare. Inte lika skämmigt. Här finns en liksom inte”.

Under åren som barnpsykolog och diakon har jag mött många barn som tillhör den osynliga gruppen barndomsfattiga. Definitionerna är flera, lätt är att fastna i teorier och statistik. Konkreta möten berör, berättelserna som förmedlats av barnen många och deras röster förtjänar att höras.

Det är valår. Oroande är kunskapsbristen hur barns hälsa påverkas av fattigdom, inte minst hos politiker. Förra valet lyftes inte frågan. Trots att barnkonventionen är lag, får fortsatt 12 procent av Sveriges barn inte sina rättigheter till delaktighet och utveckling tillgodosedda, vilket kritiserats av Unicef.

Allt har blivit kännbart dyrare. Särskilt för ensamstående kvinnor som under pandemin kämpat med vab och tusenlappar mindre att leva på, ökad maktlöshet, sämre hälsa och kortare livslängd.

Barnen tar ansvar så gott de kan.

”Hemsk känsla när sonen tittar i tomt kylskåp och säger att han har ätit.”

”Medicin o sånt är dyrt. Vill inte oroa mamma med att ha att ont nånstans.”

Barnen tar ansvar för att hitta lösningar.

”Saknas mat, letar jag flaskor och pantar.”

Lämnar aldrig lappar till mamma. Fel med presenter till lärarna.”

Barnfattigdomen berör barnen i nuläget och för resten av livet. Samband finns mellan fattigdom och ökad risk för kriminalitet, missbruk, sämre hälsa. Försummelsen som innebär att inte få sina behov tillgodosedda, är vanligare än både fysiskt våld och sexuella förbrytelser.

”Min son har ett par byxor och när de behöver tvättas är han hemma från skolan.”

Brist på nödvändigheter som kläder i rätt storlek, möjlighet till vila, och att få äta sig mätt är att leva osäkert och oförutsägbart.

”Har inga gympakläder. Ingen reagerar.”

Vid svår försummelse kan ses förändringar i hjärnans strukturer kopplade till störningar i kognition, koncentration, impulskontroll och empati. Stresspåslaget för överlevnad påverkar immunförsvaret, hjärt- och kärlsystem och förutsättningar till inlärning. Amygdala förstoras och hippocampus förminskas. Prefrontala cortex får svårare att ”samordna” och barnet kan uppfattas som impulsstyrt.

Den fattige drar sig tillbaka från samhällslivet, och har inte heller möjlighet delta i det.

”Vi turas om och åker var tredje dag på ett busskort.”

Det kostar att ha gäster.

”Mamma får ångest om kompisar kommer. Har inget fika.”

”Så stressad av studenten. Mamma äter inte för att spara till tårta.”

Uppgivenhet beskrivs av föräldrarna vilket barnen påverkas av.

”Mamma har gett upp. Försöker pigga upp henne.”

Att inte göra något roligt tillsammans sliter.

”Är hemma när skolan börjar. Har inget att berätta”

Skammen påverkar logiskt tänkande, är svårare än materialistisk brist och ger känslor av ovärdighet och att inte vara tillhörig. Framtidsdrömmar och att ha önskemål är svårt när förutsättningar saknas.

”Önskar inget i present. Bättre vi köper mat.”

”Kan jobba med vad som helst när jag blir stor. Viktigast ha mat i kylskåpet.”

Alltfler söker vår hjälp och där kan vi vara motvikt, bidra till upprättelse och stabilisering. En plats där en får andas lätt, känna sig som en människa, erfara hopp och delaktighet.

I Falkenberg inbjuder vi en gång i månaden 100 föräldrar och barn som upprepat söker oss på grund av fattigdom. För att se och hinna prata med alla delar vi upp på två tillfällen samma dag. Förutom mat under trevliga former finns möjlighet att leka. Med sig hem får familjerna matkassar och eventuellt kläder. De inbjudna delar erfarenheten av att leva i fattigdom.

Som röstbärare synliggör vi den fattigdom många i vårt land inte vill kännas vid. Samlar in matkassar inför loven, föreläser med mera.

Barnfattigdom är ett folkhälso- problem där strukturella förändringar behövs. När andra ökat inkomsterna har bidragsnivåerna stått still. Inkomstklyftorna ökar vilket innebär att antalet fattiga barn också ökar. Förmodligen också deras ilska.

Eva Ånhammar 
familjediakon i Falkenbergs församling, leg psykolog, vidareutbildad i neuropsykologi och personlighetsdiagnostik, handledarutbildad 
 

Det är valår. Oroande är kunskapsbristen hur barns hälsa påverkas av fattigdom, inte minst hos politiker.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Berätta mera!
Vad är lösningen på barnfattigdomen? Hur ska vi göra så att barn inte har det så här? Är det arbetslösa föräldrar som behöver chans att få jobb, eller är det föräldrar som av olika anledningar inte kan jobba? Är det lönerna som är för låga, eller är det möjligheten att jobba heltid skulle behöva stärkas? Barn ska inte behöva ha det så här, ändå har många barn det just så. Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi stötta de vuxna, så att de får en rimlig summa i plånboken att ge till sina barn? Ingen ska behöva leva på allmosor. Det är fint att den ideella sektorn finns och stöttar med matkassar och kläder, men är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det inte bättre om de här familjerna får ärlig chans till jobb med en lön som man kan leva på, eller ett ordentligt ekonomiskt stöd när det är fastslaget att man faktiskt inte kan jobba? Att vara ensamstående förälder är tufft. Men så tufft att man bara äger ett par byxor eller att kylskåpet oftast är tomt, det låter som ett samhälle vi hade för 100 år sedan. Det måste gå att ändra på strukturer och organisera så att dessa föräldrar får en bättre ekonomi. Kanske chans till utbildning, eller ett fast jobb? Vilka strukturförändringar behövs?
Monika
Det här är något att skämmas över! Finns några ursäkter? För det här är människor som visst har sökt hjälp. Om samhället inte gensvarar på de behoven men sitter på resurser att hjälpa, är det faktiskt ren ondska.