Befogenhetsprövning är ett spel för galleriet

Per Hansson seniorprofessor i pedagogik
Domkapitlets funktion blir snarast att legitimera arbetsgivarnas beslut, snarare än att kritiskt granska dem, skriver Per Hansson. Foto: Mikael M Johansson

I dagarna har en rapport av professor emeritus Per Hansson, om befogenhetsprövningar gällande präster inom Svenska kyrkan, publicerats vid Uppsala universitet. Rapportens slutsats är att befogenhetsprövningarna innebär mycket pappersarbete men inte är mycket till skydd för prästerna.

Befogenhetsprövning innebär att en kyrklig arbetsgivare måste få befogenhet för att inleda arbetsrättsliga åtgärder mot en präst eller diakon (till exempel omplacering, disciplinpåföljd, uppsägning, avsked). Det är domkapitlet i stiftet som fattar beslutet och innan det skett får inga åtgärder vidtas.

Systemet infördes från år 2000. Då överfördes prästerna från att vara (i huvudsak) anställda av den statliga myndigheten domkapitlet till att vara anställda av respektive församling eller pastorat. Förslaget väckte stor prästerlig oro och omkring 400 präster lämnade en spontan­remiss på utredningens förslag.

Kritikerna menade att en lokal­anställning av prästerna skulle kunna inskränka deras frihet och att man inte kunde bortse från risken att arbetsgivarna skulle göra sig av med obekväma präster. Centralstyrelsen lanserade då förslaget om befogenhetsprövning – ett sätt att spinna ett skyddsnät omkring prästerna.

Bestämmelsen om befogenhetsprövning antogs av kyrkomötet 1999 (kyrkoordningen kapitel 31, paragraf 14). Tanken är således att skydda det man oegentligt kallade ”predikstolens frihet”. Med det menas troheten mot kyrkans lära, utövandet av vigningstjänsten och efterlevnaden av vigningslöften. Sådant skulle behandlas av domkapitlen och inte av arbetsgivarna. Det skulle alltså bli ett skydd för prästerna. Men hur har systemet fungerat?

Jag har undersökt 89 fall (från 2001–2019) där arbetsgivare begärt befogenhetsprövning hos respektive domkapitel. Det går inte att se någon tendens av vare sig ökning eller minskning av antalet ärenden över åren.

I mer än 50 procent av ansökningarna ville man säga upp eller avskeda prästen. Övriga ansökningar gällde bland annat varning (18 procent) och omplacering (15 procent). För domkapitlens del gäller att de vid utredningen – enligt anvisningar från överklagandenämnden – ska ta arbetsgivarens uppgifter för godo. Det ger förstås ett försteg för arbetsgivaren – prästernas uppgifter tas inte för godo på samma sätt. Det innebär också att det är svårt för domkapitlet att avgöra om det faktiskt är så att man inte försöker göra sig av med en obekväm präst – det som befogenhetsprövningen skulle skydda mot.

När det gäller kyrkoherdarna är skälet i första hand bristande ledarskap och dålig arbets­miljö. För komministrar anger man samarbetssvårigheter och missnöje med tjänstgöringen. Här utöver finns förstås andra skäl som missbruk, sex, porr. Arbetsbrist och omorganisation anges för ungefär 10 procent av komministrarna.

Prästerna ges tillfälle att yttra sig över vad arbetsgivarna anger: några går till anfall (begär specialvisitation) medan andra framställer sig som offer. En del framhåller att allt är en hämnd eller svarar uppgivet: ”Ingen kyrko­herde kan räkna med att ha tjänsten längre än till nästa val”.

Tonen i prästernas yttranden är ibland sådan att en försoningsprocess verkar svår. Det är bara en präst som driver att det handlar om vigningslöftena och ett annat fall där domkapitlet anser att det är dess uppgift att ta hand om ärendet.

Domkapitlens beslut innebär att två tredjedelar av ansökningarna bifalls: alla ansökningar som uppfyller formaliakraven godkänns.

Prästerna verkar ha missuppfattat situationen. Domkapitlet ska inte ta ställning i sak (om arbetsgivaren har rätt eller fel) utan bara konstatera om det handlar om ”predikstolens frihet”. Om det inte gör det får arbetsgivaren grönt ljus.

På det sättet blir domkapitlets funktion snarast att legitimera arbetsgivarnas beslut, snarare än att kritiskt granska dem. Det är inte domkapitlets uppgift att pröva riktighet, rimlighet eller laglighet i det arbetsgivaren vill. På det sättet blir det skydd befogenhetsprövningen skulle utgöra minst sagt svagt.

Till detta kommer att en del arbetsgivare struntar i att gå vägen via domkapitlet. Antingen beslutar de själva (domkapitlet kan upphäva beslutet, men det får ingen rättsverkan i praktiken) eller ordna med ett utköp. Det går fortare, är mindre smärtsamt för alla involverade och är inget stiftet har med att göra.

Skyddet som befogenhetsprövningen skulle ge för prästerna är således illusoriskt. Eftersom alla korrekta ansökningar beviljas drar jag slutsatsen att domkapitlen i det här avseendet knappast är en tillsynsmyndighet utan snarare en tillsynesmyndighet. Det är ett spel för galleriet – om befogenhetsprövningen ska vara ett verksamt skydd för ”predikstolens frihet” måste regelverket ses över.

Per Hansson
Seniorprofessor emeritus i pedagogik med inriktning mot organisation och ledarskap
Uppsala universitet
 

Fotnot: Rapporten heter ”Befogenhetsprövningar i Svenska kyrkan: Ett spel för galleriet?” 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.