Rimliga skäl för avkragning?

Vi behöver ett brett samtal i Svenska kyrkan om vad som kan vara grund för att en diakon eller präst förlorar rätten att utföra sin tjänst. För i nuläget kan ingen öppen och ärlig diakon eller präst vara trygg i sitt ämbete, att döma av hur Ellen Jakobsson blev ”avkragad” av Stockholms domkapitel år 2024 och till sist fick tillbaka kragen efter beslut i Överklagandenämnden.

Domkapitlet tog ifrån Ellen Jakobsson rätten att vara präst för hennes ”syn på sakramentet nattvarden”, som ansågs vara en annan ”än den som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”. Domen säger att hennes ”syn” på nattvarden ”avviker från vår kyrkas bekännelse, både beträffande nattvardens instiftande och Kristi realpresens i nattvardens bröd och vin”.

Ellen Jakobsson döms inte för att ha handlat fel. Inte för att hennes teologi ska ha fått följder i ämbetsutövningen. Inte för att hon skulle ha skadat någon människa eller kyrkans anseende. Dessutom har ingen i processen frågat om hon bekänner kyrkans tro eller instämmer i Svenska kyrkans lära på en viss punkt. Utifrån samtal har man dragit slutsatser om hennes teologiska ”syn”. Ellen Jakobsson friades av överklagandenämnden. Det var väntat, särskilt som hon hela tiden uttalat sin tro att Jesus instiftade nattvarden. Hon hade även sagt att brödet och vinet ”representerar” Kristi kropp och blod i nattvarden. Och det är inte svårt att härleda ”realpresens” från ordet ”representera”. Men vad betyder allt detta för den teologiska ”syn” som diakoner och präster förväntas ha? Vad hade hänt om Ellen Jakobsson använt ord som inte lika lätt kunde tolkas som realpresesens?

Jag tänker att en diakon eller präst med gott samvete kan instämma i kyrkans lära och bejaka Svenska kyrkans bekännelse. Vi kan svara ärligt ja på raka frågor från domkapitlet. Men rimligen kan ingen som lever idag ha en ”syn” på nattvarden som inte avviker från läran om ”realpresensen”. Inte ens de gamla orden kan ju uttrycka samma syn idag som de gjorde på 1500-talet. Fullt beskriven, skulle inte någons teologiska syn passera det test som Ellen Jakobsson utsattes för.

Inför överklagandenämnden fick Ellen Jakobsson visa att hon inte gett uttryck för en ”symbolisk nattvardslära”. Det duger alltså inte för en diakon eller präst att ha Zwinglis syn att Kristus är symboliskt närvarande i nattvarden. Inte heller med Calvins tillägg att den som tar emot nattvarden på jorden simultant själsligen tar emot Kristi kropp och blod i himlen.

Om vi inte får ha en syn som våra protestantiska syskon har, får vi väl inte heller ha en traditionellt katolsk syn på nattvarden. Den ”syn” som krävs är därmed att substansen av bröd och vin i nattvarden samexisterar med substansen av kropp och blod utan att substansen av bröd och vin är förvandlad till substansen av kropp och blod.

Vad innebär det för någon med en nutida världsbild? Vad är en substans i en värld av molekyler? Ska jag för mitt inre se hur brödet och vinet alltjämt består av de molekyler som utgör bröd och vin men samtidigt består av de molekyler som utgör Kristi kropp och blod? Utan att det ena övergår i det andra? Och utan att det ena sker jordiskt och det andra himmelskt?

Jag vill inte raljera. Men jag måste få uttrycka hur orimligt det är att döma någon för hennes ”syn” på tillvaron. Hur en diakon eller präst i sitt inre ser på till exempel nattvarden kan inte få avgöra om hon får ha kvar sitt uppdrag. Det kan vara rimligt att dömas för sina handlingar. Och kyrkan kan kräva uttrycklig bekännelse, utifrån bästa förstånd och samvete. Men ingen ska dömas för sin ”syn” på tillvaron. För hur kan vi då ha modiga teologer i en reformatorisk kyrka? Och vad händer då med den som är mer exeget än systematisk teolog, som inte kan tillskriva Jesus alla handlingar i evangelierna, eller tänka att Jesus ”instiftade” dopet med just de ord som står i texten?

Vem kan då utveckla teologier som befrielseteologi, feministteologi, queerteologi, eller ekoteologi? Vem kan uttrycka panenteism och deep incarnation?

Ellen Jakobsson fick tillbaka sin krage. Det gör mig lycklig men inte lugn. För vad hade hänt om hon inte sagt rätt ord i rätt ögonblick? Ellen är en av alla präster som lyssnar in människors och mänsklighetens behov och belägenhet och ser världens situation idag. Vi som tänker nytt utan att vilja lämna traditionen. Vi kan öppet bekänna vår tro och bejaka kyrkans lära. Men vi kan inte verka inför hotet att få vår teologiska ”syn” bedömd utifrån samtal i domkapitlet.

Därför behövs ett brett samtal om på vilken grund någon ska kunna förlora rätten att vara diakon eller präst.

Sven Hillert