Varför nämns inte Equmeniakyrkan i biskopsbrevet?

Karin Långström, präst och lärare
Foto: Johanna Norin

Biskopsbrev. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan, men inte om Equmeniakyrkan.

Så har biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit och jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner. Jag tycker mycket om både innehåll och format, och det skulle kunna vara dubbelt så omfångsrikt. I denna artikel vill jag dela några tankar utifrån brev och efterföljande debatt.

Det första och kanske mest principiella gäller undertiteln till den lilla skriften. Fira nattvard, gott så. Men fortsättningen: “brev till Svenska kyrkans präster och församlingar” skulle kunna uttryckas mer inklusivt.

Präster har ansvar för sakramentsförvaltningen, men i gudstjänsten är normen att fler anställda och ideella deltar, tänker och gestaltar.  Det skulle vara välgörande inkluderande om formuleringen i framtida brev kunde vara “Brev till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar”. 

Jag tänker också på ordningen att alla nattvardsgäster måste vara döpta. Det är den grundläggande ordningen, men jag tänker att det skulle kunna vara ännu lite mer pastoral flexibilitet än den gästfrihet i stunden biskoparna ändå medger, om det inte gäller odöpta konfirmander.

Frågan har varit uppe i kyrkomötet, bland andra genom mitt motionerande, och att inte ens en utredning kommer ifråga hänvisas till allmänkyrklig tradition.

Att denna allmänkyrkliga tradition inte hindrat oss i Svenska kyrkan från att både prästviga kvinnor och viga samkönade till äktenskap verkar vara en annan diskussion. Jag menar att den allmänkyrkliga traditionen tål att prövas mot dagens pastorala förutsättningar ute i församlingarna.

Det finns vissa moment som diskuterats de senaste åren. Vid antagandet av vår nya kyrkohandbok talades bland annat om bön om förlåtelse och avlösning som inte längre alltid är ett fast moment, och där hade biskoparna kunnat ge lite vägledning.

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra.

Biskoparna kunde också gett klarhet i huruvida det är förenligt med vår kyrkas teologi eller inte att underkänna giltigheten i nattvarden om celebranten är en kvinna, eller om det är alkoholfritt eller druvjuice i bägaren.

Angående det senare ger biskoparna besked: det är dryck från vinstocken som gäller, men uppfattningar om att det inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Och på tal om vad som används: biskopsmötet hade gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiska alternativ. Handling och bön må bli ett.

Hur ska brödet och vinet hanteras efter mässans slut?  För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser.

Där jag numera firar gudstjänst, lägger vi konsekrerat bröd i en särskild ask i sakristian. Det är en fin ask, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga.

Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus, hänger upp psalmnummer och dukar altaret. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några har bakat semlor till kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom.

Jag gör inte korstecken. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra.

För detta finner jag stöd i biskopsbrevet: det är inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot, skriver biskoparna, kan det vara ekumenisk lämpligt.

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra.

Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller, med vägledning av biskoparna i de enskilda fallen.

Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Oavsett vad, kan vi lugnt vila i Guds kärlek. Vi tar ansvar för våra liturgiska traditioner och bruk i våra olika sammanhang.

Gud är större, Kristus närvarar överallt och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra hjärtan,  kyrkor och samfund.

Karin Långström
präst och lärare, Hjo folkhögskola i Skara stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.