Vi är bestörta över kyrkomötets beslut

Sören Dalevi, Åke Bonnier biskopar
Biskop Åke Bonnier, Skara Stift och biskop Sören Dalevi, Karlstad stift.

Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat, ett beslut som kommer att tolkas och förstås som ett sätt att brunsmeta landet Israel med benämningen apartheid.

Det har i år gått tjugo år sedan samtalsdokumentet Guds vägar antogs av kyrkomötet. I det dokumentet uttalade sig för första gången Svenska kyrkan om relationen till den judiska traditionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke att samma kyrkomöte exakt tjugo år senare antar ett tilläggsyrkande där orden ”apartheid” och ”Israel” nämns i samma sats.

Varför är detta upprörande?

För att förstå det måste vi förstå vår egen historia. Svenska kyrkan är en luthersk folkkyrka, sprungen ur reformationen. Mycket av det goda i vårt samhälle har vi reformationen att tacka för. Men även en del barlast. Till denna barlast hör Martin Luthers grova antisemitism. Den tyske historikern Thomas Kaufmann har med önskvärd tydlighet redogjort för denna i boken Luthers Juden. Uppenbarligen behöver Kaufmanns bok översättas till svenska. Till detta kommer dessutom att alltför många präster i Svenska kyrkan långt in på 1940-talet var nazister, utan att organisationen reagerade nämnvärt på det (till skillnad mot präster med kommunistisk ideologi, där agerades det ofta skyndsamt). Detta är en svart fläck i vår historia.

När Svenska kyrkans kyrkomöte därför yttrar sig på det sätt det valde att göra skapar det, givet vår historia och oavsett om det var menat eller inte, antisemitiska konnotationer. I en polariserad tid, där kyrkans uppdrag är att predika och verka för försoning, antogs ett polariserande tilläggsyrkande som riskerar att rasera relationen med våra judiska syskon för lång tid framåt. Flera judiska organisationer reagerade med bestörtning. Judiska Centralrådets reaktion summerar dessa väl:

”Judiska Centralrådet beklagar djupt att Svenska kyrkans kyrkomöte beslutat att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Centralrådet ser mycket allvarligt på detta försök att frånta den judiska staten Israel dess legitimitet. Denna ensidiga fixering vid staten Israel är historielös och kan inte bidra till en lösning av den pågående konflikten. Att Svenska kyrkans högsta beslutande organ valt att fatta detta har skadat relationerna mellan Svenska kyrkan och de svenska judiska församlingarna.”

Fakta: för en jude är landet Israel mer än en geografisk plats, det är en del av den judiska identiteten. Angrepp på landet kan därför tolkas som ett angrepp på den judiska identiteten. Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat, ett beslut som kommer att tolkas och förstås som ett sätt att brunsmeta landet Israel med benämningen apartheid. Vi konstaterar också att det var ett splittrat kyrkomöte: 103 ledamöter valde att rösta emot förslaget. Vi är som kyrka helt enkelt inte eniga i den här frågan.

Ett uttryck att lägga märke till i judiska centralrådets reaktion är orden ”denna ensidiga fixering”. För varför har Svenska kyrkans kyrkomöte så ofta motioner som rör just staten Israel, mellanösterns enda demokrati? Det finns trots allt 195 andra stater i världen att välja på. Varför motioneras aldrig om Belarus, Etiopien, USA, Kina, Ryssland, eller någon av de vedervärdiga diktaturer som omger staten Israel? Vi konstaterar att denna ensidiga fixering vid Israel inte direkt bidrar till att förbättra relationerna till den judiska staten eller till våra judiska syskon. Vi menar därför att Svenska kyrkan generellt bör avstå från att göra utrikespolitiska, polariserande markeringar. Vi är trots allt en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.

För två månader sedan skrev vi en debattartikel på just denna plats. Den handlade om Guds vägar, och det faktum att dokumentet i år fyller tjugo år. Vi avslutade den med att hänvisa till den judiska försoningsdagen som snart skulle infalla, och de tio ”dagar av vördnad” som ägnas inför den av eftertanke och reflektion. Vi konstaterar nu, två månader senare, att vi som kristna behöver fortsätta med eftertanke och reflektion vad gäller relationen till våra judiska syskon.

För det är kallt nu.

Djupfryst.

Åke Bonnier,
biskop i Skara stift 

Sören Dalevi,
biskop i Karlstad stift

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Thomas Henningson
Tack Åke Bonnier och Sören Dalevi! Lysande kommentar! Kyrkan är trosgemenskap, inte åsiktsgemenskap! Vilket mandat har kyrkomötet att tala i detta ärende?
Titti Fabritius
Till Martin Luthers försvar: han barn av sin tid - före andra världskriget. För dagens politiska aktörer, varhelst de visar sig, blir antisemitismen oerhört svår att urskulda. "Guds vägar" på 13 sidor behöver vara mer än "ett inomkyrkligt samtalsdokument".
Marie Arnesdotter
Uppenbarligen har Svenska kyrkan en vitbok att skriva och ett försoningsarbete att genomföra också gentemot judarna.