Dagens Israel är inte Guds rike

I vissa kristna kretsar har dagens Israel kommit att likställas med det bibliska Israel – som förverkligandet av Guds löften och profetior. Det är ett djupt teologiskt tankefel.

Det bygger på idén om att bibeln ger ett ovillkorligt politiskt mandat – ett slags frikort för den som sägs representera det utvalda folket – att agera hur som helst i Guds namn. Men Gud ger inga sådana frikort, Bibeln säger tvärtom. De profetiska skrifterna är fulla av varningar för vad som händer när ledare missbrukar Guds namn för förtryck.

När vi läser Bibeln som helhet ser vi att rättvisa, fred och omsorg om de svaga är centrala ideal i Guds rike. Det står i direkt motsättning till hur Israels regering agerar i verkligheten. Bibeln beskriver en kallelse till rättfärdighet, inte dominans. Den kräver att alla – oavsett bakgrund – behandlas med samma kärlek och rättvisa: “Främlingen som bor bland er skall vara som en infödd...” (3 Mos 19:34). Änkor och faderlösa ska skyddas, fattiga ges stöd (5 Mos 10:17–19), och rättvisa skipas utan partiskhet (Mika 6:8). I Guds rike är fred inte bara ett mål, utan ett grundläggande krav för att spegla Guds karaktär (Jes 2:4).

Bibelns berättelse om Israel är inte förhärligande. Den handlar om en kallelse till trohet, men också om perioder av svek, orättvisa och maktmissbruk. Profeterna ropar mot detta för att kalla till omvändelse. Ingen tolkning av Bibeln – vare sig judisk eller kristen – kan rättfärdiga det som nu sker mot det palestinska folket.

Bibelns återkommande krav på rättfärdighet, fred och omsorg om de svaga måste styra vår tolkning – inte nationalism eller maktpolitik. Så att hålla staten Israel helig, oavsett dess handlingar, är att begå ett dubbelbrott mot skrifterna: det förkroppsligar Guds rike i en orättfärdig regim, och det tystar den profetiska rösten – lika tydlig hos Jesaja och Amos som hos Jesus. Maktmissbruk är aldrig heligt och förtryck har ingen biblisk grund. Men sanning har det.

Och sanningen är att internationella rättsinstanser gång på gång har bevisat att Israels ockupation av Västbanken och östra Jerusalem är olaglig. Enligt Internationella domstolen i Haag (ICJ) och fjärde Genèvekonventionen är även bosättningarna det. Amnesty International och Human Rights Watch beskriver Israels system för palestinier som apartheid – där två rättssystem råder beroende på etnicitet, där mark och resurser konfiskeras, rörelsefrihet begränsas och diskriminering skrivs in i lag. Inom Israel finns enligt organisationen Adalah över 60 lagar som bara gäller palestinier.

Sedan 1967 har hundratusentals palestinska hem stulits, rivits eller förstörts. I Gaza tvingas 80 procent av befolkningen leva på humanitär hjälp, enligt FN:s OCHA. Sjukhus, skolor och civil infrastruktur har bombats sönder fullständigt. Det som sker nu är inte försvar – det är en besinningslös massaker.

Palestinierna behöver internationella styrkor som skyddar deras mänskliga rättigheter. Som ockupationsmakt har Israel enligt internationell rätt ett ansvar att garantera säkerheten för civilbefolkningen – men istället pågår tvångsförflyttningar, etnisk rensning och massmord. Det finns nu ett brett politiskt stöd – både i och utanför Israel – för att slutföra folkmordet. 

Någon måste stoppa det!

Men i stället för att stoppa fortsätter många att bidra med teologiskt och politiskt stöd, vapenleveranser och ekonomiskt samarbete. Makthavare med ”kristna värderingar”. Men det är inte Guds vilja som styr detta maskineri. Det är Mammons. Om vi menar allvar med vårt kristna ansvar måste vi agera: säkerställa att hjälpleveranser når Gaza, att Israel inte tillåts ta över mer mark för bosättningar. Och nu räcker det inte att Gaza byggs upp som ett nytt flyktingläger – Palestinierna måste befrias, helas och få rättvisa, med ansvar hos dem som möjliggjort och tjänat på förstörelsen.

Det räcker inte att peka på övergrepp. Vi måste rannsaka oss själva. Hur kan detta ske i Jesu namn? Hur har vår kristna historia – och nutid – möjliggjort stöd till kolonialt våld, rättfärdigat med religiösa argument? Stora grupper kristna har mobiliserats, genom organisationer som “Israels vänner”, med biblisk retorik för att driva en brutal geopolitisk agenda.

Judar används av kristna som alibi i ett nytt slags korståg – en allians mellan kapital, kolonialism och apokalyptisk teologi. Vi måste välja: tjänar vi Guds rike – som är byggt på rättvisa, fred och barmhärtighet? Eller världens imperium, där religion används som vapen för förtryck? 

Bibeln säger: “Herren älskar rättfärdighet och rätt, jorden är full av hans nåd” (Ps 33:5). Vi kristna måste stå upp för det. Vi kan inte vara tysta när Guds namn används för att rättfärdiga dess motsats.

Vi som undertecknat denna artikel är kristna från olika kyrkor i Sverige. Gemensamt för oss alla är att vi tror på människors lika värde och vill ge vårt stöd åt våra kristna palestinska trossyskon som längtar efter fred.

Anna Ardin, diakon, Älvsjökyrkan
Andreas Sköldmark, församlingsföreståndare, Kaxholmen
Anna Kimming, Västerortskyrkan, Vällingby
Ann-Sofie Lasell, tidigare koordinator, Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, Gävle
Bengt Cederblad, pastor, Equmeniakyrkan i Huskvarna
Carlota Bocio O’Leary, diakon, Hallundakyrkan, Botkyrka
Claes Eriksson, pastor, Missionskyrkan i Luleå
Claes Glader, Svenska kyrkan och EFS, Landskrona
Claes-Göran Ydrefors, pastor, Equmeniakyrkan, Stockholm
Egon Berglund, Stömnäskyrkan Piteå
Frida Hellsing, pastor, Equmeniakyrkan
Görel Byström Janarv, teolog, Stockholm
Helena Dahlin Kassé, Triangelkyrkan, Enskede
Inger Jonasson, Sollentuna församling
Jonas Edberg, Kyrkvärd, Toarps församling, Borås
Jonas Thorängen, pastor i Equmeniakyrkan
Katarina Linderborg, pastor, Equmeniakyrkan, Falun
Kenneth Kimming, Friends of Sabeel Sweden
Kerstin Weman Thornell, prästkandidat, Malmö 
Leif Nilsson, Immanuelskyrkan i Jönköping
Lena Lönnqvist, Kairos Palestine, Folkärna
Mats Hermansson, tidigare domprost, Uppsala
Per Bengtsson, teolog och semitist, Helgeands Församling, Lund
Per Österberg, pastor, Equmeniakyrkan Sennan, Halmstad
Pär Lewin Ronnås, pastor, Abrahamsbergskyrkan
Stefan Jämtbäck, kommunikatör, Brännkyrka församling
Thord-Ove Thordson, tidigare Generalsekreterare Svenska Missionskyrkan
Torbjörn Bådagård, pastor, Missionskyrkan i Uppsala