Dags att börja kräva rätten att höra

Tillhör du dem som ibland har svårt att hänga med i vad de andra säger på kyrkkaffet, i samtalsgruppen eller på symötet? Gör du då som jag ofta gör, sitter rätt tyst och försöker höra så mycket det går av vad de andra säger? Kanske frågar du om ibland, men oftast inte? Är det kanske så illa för dig, att du ofta väljer att stanna hemma eftersom det inte känns meningsfullt att gå till församlingshemmet. Du kommer nog inte att höra så mycket och du känner dig då mest utanför och ledsen?
är kanske att andra inte förstår och inte verkar bry sig. Vi hade ju hört så mycket bättre ifall alla pratar en i taget och inte så fort. Om vi sitter lite närmare varandra och ställer stolarna så att vi ser varandra, då är mycket lättare att höra. Men det är så svårt att säga till om sådana saker, eller hur? Man vill ju inte vara besvärlig. Och det gör ont att ständigt bli påmind om att man inte hör och därmed ofta blir utanför. Och alla andra verkar ju inte tycka att det är något problem att höra ...

hörseln handlar det om mycket mer än bara ljudanläggningar. Mycket av det andra kostar inte så mycket, men är därför inte alltid enklare att åtgärda. Att, till exempel, börja prata en i taget vid våra möten är både billigt och enkelt – men inte så lätt alltid! Vanans makt är stor. Man glömmer sig och de flesta förstår inte hur stor skillnad detta gör för dem som hör lite sämre. Man behöver påminnas om och om igen

i församlingarna och pratar om hörselhinder, så är det inte svårt att få medarbetarna att inse hur jobbigt det måste vara att inte höra. Men sedan händer ofta inte så mycket av förbättringar och ändrade rutiner. Varför? De verkar ju inte ha sådana problem i sina församlingar, ”det är ingen som klagar”.

Därför är det
Min stora nyårsönskan för 2010 (som alltså måste in i denna budget): Att även vi som hör sämre ska kunna delta i samtal och sammanträden i Svenska kyrkan. Det är, om inte annat, en demokratifråga.