Dags att skicka hem dödgrävarna

I den judiska traditionen finns det välsignelser för de flesta tillfällen i livet; välsignelser för den nya morgonen, för maten, om man möter en kung och så vidare. Vad som däremot inte finns är en välsignelse för döendet. Det finns för svårt sjuka och det finns för konstaterandet av döden när den väl har inträtt men inte för vägen dit. För så länge det finns liv finns det också ett hopp om bättring. Det går inte att prata om välsignelse utan hopp.

I diskussionen om Svenska kyrkans varande nu och i framtiden verkar utgångspunkten hos flertalet engagerade vara att det är inget att göra; diagnosen om nära förestående död är ställd och frågan är väl om det nu är dags för hospice eller om Svenska kyrkan ska få dö hemma? Någon påstår sig veta att ”kyrkan dör och det är bra”, en annan sitter och ”vakar vid kyrkans dödsbädd”. En tredje vill hitta syndabocken för felbehandlingen som har lett fram till dagens situation.

Det är ett märkligt resonemang. Kyrkans yttre form har i hela sin historia förändrats. Svenska kyrkan i dag är inte densamma som vid Uppsala möte 1596, ännu mindre som urkyrkans tolkning av Kristusbudskapet.

Jag är djupt rotad i Svenska kyrkans mylla men inte ens jag tror att Svenska kyrkan är, för att citera Povel Ramel, ”skapelsens krona, det blir inte bättre än så här”. Det är klart att det kan bli bättre. Svenska kyrkan är inte döende, men behöver, likt en pubertal tonåring, hitta sätt att både acceptera och ­hantera en pågående förändring.

Förutsättningen för detta är att det finns ledare inom kyrkan som vill ta på sig ansvaret att formulera en nutida ”berättelse om Svenska kyrkan”. Det är en berättelse som behöver vara grundad i välsignelse och hopp och som får sitt uttryck genom levande församlingsliv, aha-upplevelser, gråt och skratt, närvarande gudstjänster, om Kristusnärvaro i vardag och fest. Kort sagt: i kristen tro.

Ett särskilt ansvar har alla vi som, på olika nivåer, har ­tagit på oss rollen som ledare; biskop­ar, kyrkoherdar, pedagoger, förtroendevalda och så vidare. Det är dags att skicka hem dödgrävarna, sluta skriva på griftetalet och i stället ta ett trosvisst steg framåt.

Några utgångspunkter:

Vårda språkbruket. Blanda inte ihop behovet av förändrade former med död.

Prata ecklesiologi. Fördjupa den teologiska kunskapen av kyrkans olika väsen.

Försköna inte. Använd statistik och respektera siffror för att kunna se verkligheten sådan den är, inte som vi tror ­(eller hoppas) att den är.

Var ett salt. Att vara jordens salt är inte enbart att vara en stillsam krydda, det är att låta kyrkans budskap svida ”där orättfärdighet råder”.

Var stolt. Uppdraget som Svenska kyrkan, tillsammans med den världsvida kyrkan, har att utföra är hisnande: vara ­representant för det gudomliga.

Därför är vi, och ska vara, bärare av välsignelse och hopp!

Torbjörn Gustavsson

kontraktsprost, Bromma