Dags att sluta relativisera

När jag ser klippen från USA efter mordet på Renee Good finns det inget utrymme för tvivel: detta är fel. Det som skett kan inte reduceras till förklaringar eller omskrivas som ”komplicerat”. Här krävs ett språk som vågar tala med klarhet.

I den grekiska mytologin talas det om drömmarnas land, dêmos oneírōn – en plats bortom världens gränser där verkligheten löses upp i skuggor och bilder. Där ser allt ut som liv, men saknar kropp. Kanske är det en träffande bild för vår tid.

Vi har formats av ett tankeklimat där gott och ont, rätt och fel allt oftare gjorts till tolkningsfrågor.

Vi har tränats i analys och förståelse, men samtidigt blivit osäkra på att dra slutsatser. När sanningen relativiseras blir också moralen förhandlingsbar. Det är ingen slump att dessa utvecklingar gått hand i hand.

Det som sker är därför inte bara politiskt.

Det är moraliskt.

Det är andligt.

Efter våldet i USA har dock en ovanlig tydlighet hörts. Präster och pastorer har talat rakt om rätt och fel, om människovärde och ansvar – inte bara i uttalanden, utan på gator och torg. Vanliga predikanter har klivit in i det offentliga rummet och förkunnat evangeliet utan omskrivningar. Inte moraliserande, men med skärpa. Det är en röst jag länge saknat. Och det är en röst som nu också når oss här hemma.

Detta är en påminnelse till oss i kyrkan. Också vi har formats av ett idéklimat som varnat oss för att tala tydligt om gott och ont, av rädsla för att uppfattas som förenklade. Men teologisk skärpa är inte detsamma som moralism. Att tala om rätt och fel är inte att förenkla – det är att ta verkligheten på allvar.

I kristen tradition hör reflektion och moralisk tydlighet ihop. Samvetet ska pröva och urskilja, men alltid med en riktning: människovärdet, kärleken till nästan, rättfärdighetens krav. När dessa riktmärken försvagas kan samma förmåga att analysera användas både för att söka det goda – och för att förklara bort det som borde stå fast.

Jesus säger till den rike: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga.” Det är inte from retorik. Det är en kallelse till handling som kostar, till ett liv där trygghet, status och ägande underordnas den andre. Att stå på de utsattas sida är inte en bisak i evangeliet – det är dess kärna.

När vi bryter brödet bekänner vi att ingen är mer människa än någon annan. Att ingen har större rätt till trygghet, framtid och värde än sin nästa. Detta är inte liturgiska ord, utan ett livsval som prövas i hur vi fördelar makt, resurser och möjligheter.

Det är dags att sluta relativisera. Inte för att världen blivit enklare, utan för att vissa saker aldrig får göras otydliga. Det finns ett gott – och ett ont. Det finns ett rätt och ett fel. Att ta från de fattiga, splittra familjer, förakta människoliv och låta makt gå före barmhärtighet – det är fel.

Att skydda de utsatta, dela resurser, värna människovärdet och sätta rättvisa före profit – det är rätt.

Vi måste våga tala om det som är sant, även när det kostar. För det är just när ingen längre säger ”detta är fel” som det omänskliga blir möjligt.

Och till makthavare som sätter ideologi, makt eller vinst före människovärde: Ett fattas dig.

Men också till oss i kyrkan, när vi låter bekvämlighet och rädsla gå före evangeliets krav.

Katarina In de Betou, präst