Vi som menar oss ha en identitet inom kristenheten eller någon av våra andra religioner måste tillsammans funderar över vår roll i samhällsdebatten. I en tid med krig, hat, klimathot liksom ökande psykisk och existentiell ohälsa behöver vi samlas på nytt.
Under våren har kyrkans engagemang i samhällspolitiska frågor diskuterats, bland annat i Kyrkans Tidning. I början av maj hölls en presskonferens om migrationspolitiken där Kristdemokraternas Ebba Busch kunde ses mitt emellan Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson. Redaktionen för Människor och tro i radions P1 ägnade en vecka tidigare ett helt program åt frågan ”Hur kristet är KD?”
Ja, hur kristet är KD och hur politiserad är Svenska kyrkan? Låt oss gå ett drygt halvsekel tillbaka i tiden.
”Viktigt att komma ihåg är att vi vill samlingsregering … Från kristen utgångspunkt är denna vilja till samarbete självklar, därför säger vi också nej till sådana beteckningar som ’kristen vänster’ eller ’kristen höger’. De pekar på en ideologisk oklarhet som utvisar, att man inte har tänkt igenom samhällsfrågorna från just kristen utgångspunkt, frigjorda från de ideologiska belastningar som hör den gamla partipolitiken till.”
Året är 1967 och i det årets KDS-information nr 3 finns en ideologiskt klar artikel av Birger Ekstedt, präst och tidigare pastorsadjunkt i Lövstabruk. Han har nu varit ordförande i Kristen Demokratisk Samling sedan partiet bildades 1964, och som den utpräglade idépolitiker han är har han bestämt sig för att klargöra sin och partiets hållning i en rad sakfrågor.
Ekstedt understryker hur viktigt det är att kristna inom såväl Svenska kyrkan som andra samfund engagerar sig i samhällspolitiska frågor. Annars kommer den pågående sekulariseringen att föra samhället allt längre bort från kristna kärnvärden. De kristnas röst måste höras tydligare i debatten!
Ekstedt är samtidigt kritisk mot polariseringen och de alltmer oförsonliga tongångarna inom rikspolitiken, de han i en annan artikel kallar ”det ofruktbara kvirrandet och partignatet.” KDS får därför under inga omständigheter dras in i blockpolitiken utan ska stå utanför den som en fri, självständig och samlande kraft.
I vissa frågor står KDS under denna tid för åsikter som vi idag snarast skulle kalla reaktionära. Ekstedt driver hårt frågan om att kristendomsundervisningen i skolan ska bedrivas i gammal form, med kristna morgonböner, och han är emot liberaliseringen av abortlagstiftningen. I andra frågor är han snarast radikal. Han stöder LO:s arbete för ökat inflytande för lönearbetare och han vill öka biståndet: ”En procent av nationalinkomsten är ett minimikrav som måste förverkligas före 1970.” Alltså ett minimikrav. Han är också starkt emot förslaget om att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO.
Birger Ekstedt dog i juli 1972, endast 50 år gammal. Vi vet inte vad han skulle ha sagt om han tagit del av de senaste årens debatt. Men efter att ha läst ett stort antal av hans tal och artiklar på nytt är jag ganska säker på att han verkligen skulle ha uppskattat vår ärkebiskops engagemang i samhällsfrågor -samtidigt som han inte skulle ha haft någon som helst förståelse för KD:s successiva glidning långt in det politiska högerblocket. Jag tror han skulle ha frågat: Varför togs S:et (Samling) bort ur partinamnet? Och varför finns K:et fortfarande kvar?
Jag menar att vi nu behöver en nystart där vi som menar oss ha en identitet inom kristenheten eller någon av våra andra religioner tillsammans funderar över vår roll i samhällsdebatten. I en tid med krig, hat, klimathot liksom ökande psykisk och existentiell ohälsa behöver vi samlas på nytt. Kanske inte som ett nytt politiskt parti. Men som en rörelse. ADS kanske? Andlig Demokratisk Samling. För en jord att leva på. Tillsammans.
Lars H Gustafsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR