Socialdemokraterna borde släppa den sekulära politiken

År 2000 gjorde sig Svenska kyrkan till slut av med staten och med det separerades riksdags- och kommunalval från kyrkoval. I 25 år har vi socialdemokrater testat på den sekulära politiken som ett sidospår till det kristna partiprogrammet, grundat för 2 000 år sedan av Jesus Kristus (den första sossen, som bekant – givet det så är jag också sosse). Uppdraget är solklart:

Gör alla folk till lärjungar (Matt 28:19). Socialdemokraterna är då ett konfessionellt parti som verkar i Kyrkan för att förkunna det kristna evangeliet om vår Herres död för våra synder och uppståndelse som besegrar världen (Joh 16:33).

Utifrån vårt uppdrag som socialdemokrater att leva i Kristi efterföljd och hjälpa våra medmänniskor till frälsning kan sekulära delar av vårt partiprogram bli lite av en belastning. Höger-vänster-skalan är inte relevant inom kyrkan och kanske kan vänsteridentiteten avskräcka potentiella väljare. Förutom den bör vi släppa sekulärpolitiska frågor såsom infrastruktur, skattesatser och försvaret – i och för sig viktiga frågor, men knappast relevanta för oss att driva.

På partikongressen lyftes de kyrkliga frågorna, men alltför stor del av tiden ägnades åt ickekyrkliga frågor. Jag noterade att kongressen inte inleddes med bön och att inga psalmer sjöngs. Kanske kan sådant åtgärdas av en kongresskaplan. För övrigt bör en biskop, eller annan ledamot i läronämnden, vara ständigt adjungerad på partistyrelsens sammanträden, för att undvika risken att driva frågor som går emot vår bekännelse.

Även om jag givetvis inte ifrågasätter vår lednings kristna hängivenhet, partiordförandens och partistyrelsens lärjungaskap, finns det historiskt och även idag socialdemokratiska företrädare som inte delar vår kristna tro. Runt om i landet finns element inom partiet som inte lever i kyrklig gemenskap, inte regelbundet tar emot sakramenten, ja, till och med som offentligt identifierar sig som ateister. De flesta ateister förstår säkert, genom partiets delaktighet i kyrkovalet, att Socialdemokraterna är ett kristet parti. Men för trovärdigheten vore det lämpligt att personer som inte delar Svenska kyrkans tro och lära blir uteslutna ur partiet.

De sekulära får för all del gärna bilda egna partier (Socialdemokrater i svenska staten, kanske?) och engagera sig i frågor såsom skatter, arbetsmarknad och näringsliv utifrån ett närliggande ideologiskt perspektiv. Det är viktiga saker – men i relation till vår djupaste kallelse bleknar de. Staten utgör ett särintresse, vi bör istället ägna oss åt de stora frågorna; gudstjänstserierna i kyrkohandboken, lekmannaengagemang i de olika verksamheterna, församlingsinstruktionens utformning i pastoraten, diakonins samordning, kanske även vilken upplaga av tidegärden som ska inköpas. Ett kristet parti kan inte ducka sådana frågor och ändå känner jag mig lite osäker på var vi står där.

Låt andra diskutera marginalskatten, vi är mest intresserade av väckelsen. När de pratar om APT-reformen är vi djupt försjunkna i nattvardsteologi. Fördelningspolitik? Vi kallar det givmildhet och diakoni. Att vara sosse är självklart förknippat med daglig överlåtelse till Jesus Kristus, att leva i Hans efterföljd och att ta Hans Kyrka och Hans heliga Ord på allvar. Som det står i våra bekännelseskrifter är det mot Guds ord alla nya förslag bör prövas (Konkordieformeln, 1577, Epitome, punkterna 1-2).

Låt våra partimöten öppnas med bön. Låt valen av våra styrelser utgå från Andens frukter – kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Som vidsynt folkrörelse kan vi acceptera att somliga partidistrikt präglas mer av fasta, bön och bot medan andra präglas mer av modern lovsång eller överdådiga kyrkfikan. Låt oss alltid först söka Guds rike och därefter delta i samhällsbygget.

25 år i efterhand måste Socialdemokraterna välja - kan vi, som ett konfessionellt parti som ställer upp i kyrkovalet, verkligen ställa upp i riksdagsval? Vi legitimerar på så vis även att andra kristna partier – Sverigedemokraterna och Centerpartiet – kan låtsas vara sekulära i riksdagsvalen. Men vi är inte sekulära, det kan inte förnekas att vi främst driver frågan att göra alla folk till lärjungar. Visst? Ingen kan väl förneka att det är för detta syfte vi finns till? 

Det är dags för Socialdemokraterna att släppa taget om den där gamla sekulära politiken.

Mikael Risenfors