Den akuta prästbristen måste lösas

REPLIK

Boel Hössjer Sundman är en fantastisk teolog och helt säkert en mycket god stiftsprost i Stockholms stift. I debattartikeln ”Vad behövs för att bli präst?” (KT 25/9) betonar hon vikten av en kvalificerad teologisk utbildning för blivande präster och detta är något vi gärna skriver under på. Men när denna tanke används i debatten som ett argument mot reformer som gör det möjligt för fler att förverkliga en kallelse att bli präst, måste vi säga ifrån.

Vi behöver hålla två sanningar i huvudet samtidigt, utan att spela ut den ena mot den andra. Det är sant att det är viktigt med kvalificerad teologisk utbildning för blivande präster. Det är också sant, hävdar vi, att om inte Svenska kyrkan påbörjar ett omfattande reformarbete som gör det möjligt för fler att nås av och förverkliga en prästkallelse, pekar våra erfarenheter och tillgänglig data mot att vår evangelisk-lutherska folkkyrka inom en snar framtid kommer att upphöra att vara rikstäckande och lokal, vilket kommer att förändra vår kyrkas identitet i grunden.

Kyrkoherdar i Svenska kyrkan utanför de stora städerna och utbildningsorterna känner prästbristen i sina egna kroppar, när komministertjänster står vakanta år efter år och när inga sökande finns till kyrkoherdetjänster i grannpastorat och församlingar med ett i övrigt rikt församlingsliv och goda förutsättningar. Om vi är rätt informerade signalerar rekryteringsadjunkterna i samtliga stift, med undantag av just Stockholms och Lunds stift, att inflödet av nya präster är för litet och att inget tyder på att situationen kommer att lösa sig av sig själv. Den riskerar snarare att bli ännu värre och, dessvärre, om inte alltför länge även drabba storstäderna. Men än finns det tid för oss att agera tillsammans och finna inte en, men flera olika kloka och kreativa vägar ut ur krisen.

Vi vänder oss mot argumentet att den teologiska kompetensen inom prästerskapet skulle utarmas om alternativa vägar till prästvigning infördes, alternativa vägar där tidigare relevant yrkeserfarenhet och examina kunde valideras och biskopar kunde ge lämpliga kandidater olika typer av dispens inför prästvigning. Här menar vi att längden och antalet moduler på en teologiutbildning före vigning inte i sig garanterar en lämplig präst i slutändan. Minst lika viktigt är den kollegiala gemenskapen och möjlighet till teologisk fortbildning, handledning och samtal åren efter vigning i församlingens, kontraktets och stiftets gemenskap.

Vi vill snarare vända på argumentet och hävda att den långa och enhetliga prästutbildningen, utan individuell anpassning och med en tilltagande pluskultur innan vigning, i nuläget berövar Svenska kyrkan den både breda och djupa kompetens som prästerskapet skulle tillföras av de journalister och konstnärer, lärare och kommunikatörer, jurister och ingenjörer som nu av praktiska och ekonomiska skäl hindras att förverkliga den kallelse att läsa teologi och bli präst som måhända når dem senare i livet. Paulus var trots allt utbildad tältmakare och Petrus fiskare.

Vi kommer från och med nu helhjärtat att stödja alla förslag om ökad teologisk kompetens bland präster före och efter vigning. Men endast om förslagsställarna samtidigt har något att säga till oss kyrkoherdar, medarbetare och församlingsbor utanför storstäderna och utbildningsorterna om hur den akuta prästbristen ska lösas, eller hur vi annars fortsatt kan vara en rikstäckande evangelisk-luthersk folkkyrka utan präster.

Stefan Klint och Johan Bonander
Kyrkoherdar på landet, kontraktsprostar i Skara respektive Karlstads stift