Det behövs mer än insamlingar

Under den farliga flykten över havet mellan Turkiet och ön Lesbos spolade vågorna iväg allt familjen ägde. ”Men alla mina barn lever! Det kunde lika väl ha varit de som försvann i vågorna.”

Hennes man och en son hade dödats i en attack i hembyn. Han var jurist och hon lärare. De hade ett gott liv för några år sedan. ”När ska mina barn få gå i skola igen? Det är det viktigaste!”

Det här är ett av många möten vi haft i sommar, möten med människor som flytt för sina liv. Vi har alla tre arbetat på den grekiska ön Lesbos, genom den internationella freds­organisationen Christian Peacemaker Teams (www.cpt.org).

De senaste månaderna har det kommit upp till 3 000 flyktingar varje dygn till Lesbos, en tredje­del kvinnor och barn. De har mötts av en mycket bristfällig och underdimensionerad organisation, en katastrofal oförmåga från de grekiska myndigheterna, en närmast total avsaknad av värdiga förhållanden.

I stort sett varje dag har vi varit i hamnen i öns huvudstad Mytilini. Tusentals flyktingar har tvingats leva där under dagar och nätter i väntan på den nödvändiga registreringen. Köer och väntan. Batongslag från polisen. Inga toaletter eller duschar. Endast den smutsiga asfaltsparkeringen att sova på. Sedan några veckor finns dock mer resurser och köerna har förkortats. Vi har mött en humanitär katastrof, några timmars flygresa från Sverige.

Det är framför allt genom de små ideella – grekiska och internationella – organisationerna som humanitet och solidaritet förmedlats. De större organisationerna tycks ha haft låg beredskap och problem att komma igång. Kyrkornas hjälparbete har vi tyvärr inte heller sett mycket av.

Först nu har kyrkorna börjat engagera sig i regionen genom Act Alliance. Kanske det är som någon sa att ”hade det gällt en plats utanför Europa hade vi kunnat agera mycket snabbare”. Detta måste utvärderas självkritiskt!

Kyrkorna har så viktiga uppgifter i denna humanitära katastrof – och det politiska misslyckande som ligger bakom. Det handlar om att verka för ett öppnare Europa, med säkra och lagliga vägar hit för asylsökande, att skapa opinion för ett FN som agerar starkare för fred och demokrati. Kyrkans röst måste också vara tydlig och höras lokalt i det offentliga samtalet, inte minst i de kommuner som i dag flyr sitt ansvar. Att offensivt möta och mota främlingsfientlighet, kanske starta asylboenden.

Det engagemang som visats den senaste tiden är fantastiskt. Men det räcker inte med att ordna insamlingar, vi måste också arbeta långsiktigt för fred och rättvisa. Som en ung syrisk man sa: ”Det är fint att ni tar emot oss, men vi vill ju inte bo här resten av livet. Vi vill bo i Syrien! Kan ni hjälpa oss att stoppa bomberna?”

Marianne Kronberg
diakon i Svenska kyrkan
Annika Spalde
diakon i Svenska kyrkan
Inger Styrbjörn
präst i Svenska kyrkan