Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt?
På senare år har jag haft anledning att resa en hel del, och då kunnat fira gudstjänst i många olika kyrkor landet runt. Det ger perspektiv, och ibland nya tankar om hur saker kan göras, men också insikt om att vissa svagheter en kan iaktta på hemmaplan dessvärre är vanliga brister i många församlingars gudstjänster.
Predikningar av mycket skiftande kvalitet är förstås ett sådant exempel, men det finns även ett annat område där vår kristna tro och förståelsen av kyrkans uppdrag kommer till uttryck – och där jag sett många nedslående exempel på bristande kompetens och engagemang från dem som agerar i gudstjänster.
Det handlar om hur kollekter pålyses och deras ändamål presenteras i gudstjänsterna. Tyvärr är det alldeles för vanligt att dessa pålysningar görs liksom ”med vänster hand”, helt utan engagemang och inlevelse: ”Kollekten i dag går till (det eller det)”. Punkt. Slut.
Detta förhållningssätt är den tydligaste formen av nonchalans, då det förutsätter att den enskilda gudstjänstfiraren själv ska veta vad ändamålet gäller, och ha en egen uppfattning om varför det är något viktigt. Något mindre illa är det när man pliktskyldigt läser från en utskickad kollektvädjan, helt innantill och utan engagemang. En riktigt välskriven kollektvädjan överlever kanske en sådan misshandel, men det blir sällan bra om inte den som pålyser har förmågan att ta till sig och levandegöra innehållet.
Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?
Om de präster eller kyrkvärdar som pålyser kollekten visar en sådan brist på engagemang och intresse för kollektändamålet – hur ska då gudstjänstdeltagarna kunna inspireras till en riklig kollekt? Är man fast i en vanföreställning att allt som kyrkan engagerar sig i kan lösas via kyrkoavgiften – det vill säga att vi egentligen inte behöver kollekterna? Jag har svårt att tänka mig att man i en frikyrkoförsamling skulle tillåta sig ett så bekvämt förhållningssätt.
Som gudstjänstfirare bör jag kunna vänta mig att predikanten tar sin uppgift på största allvar, att textläsaren har förberett sig noga och läser rätt och med inlevelse och att musikern spelar på toppen av sin förmåga. Ingen säger väl emot detta. Men varför ses kollektpålysningen så ofta som något som inte kräver förberedelse och engagemang?
Missionsdagen den 16 juni är första dagen med rikskollekt till vårt internationella arbete under namnet Act Svenska kyrkan. Min ”kollektvädjan” till alla som pålyser detta är: Ta din pålysning på allvar, och gör den med glöd! Använd gärna, där det går, den inspirationsfilm på drygt 2 minuter om Act Svenska kyrkan som kan laddas ner från nätet och komplettera den med en muntlig vädjan där inspiration kan hämtas från söndagens kollektcirkulär.
Läs cirkuläret, ta till dig innehållet och återge det med inlevelse och egna ord hellre än med innantilläsning. Eller be någon internationellt aktiv i församlingen att hålla den muntliga pålysningen.
Vi har ett fantastiskt internationellt arbete som behöver vårt stöd, och är värt det! Låt det märkas, genom en glödande kollektvädjan, som inte lämnar något hjärta oberört!
Lars-Gunnar Frisk
ordförande i Luleå stifts globala råd
LÄGG TILL NY KOMMENTAR