
Foto: Jehad Alshrafi
När rättvisa ropar – hur bör den svenska kristenheten agera?
Det finns stunder i historien när kyrkan prövas. Stunder när tron inte kan reduceras till psalmsång och kyrkkaffe, utan måste bli handling. En sådan stund är nu, när Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en efterlysning av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten.
För många kristna är Israel inte bara ett land bland andra. Det är en plats med biblisk resonans, där vår tro har sina historiska rötter. Men just därför är det ännu viktigare att vi inte låter våra känslor för det bibliska landet överskugga vårt uppdrag att stå på rättens och människovärdets sida.
Jesus var tydlig: det är de små, de svaga, de hungriga och de fördrivna som står i centrum för Guds rike. När människor – oavsett om de är palestinier i Gaza eller judiska familjer i Sderot – blir offer för våld, ska kyrkans röst vara klar och utan undanflykter.
Att Netanyahus namn nu nämns i samma andetag som krigsbrott är inte en attack mot Israels existens som stat. Det är ett uttryck för att ingen, oavsett maktposition, står över den internationella rättens principer. Som kristna har vi ett ansvar att bejaka det, för rättvisa är inte valfri.
Den svenska kristenheten bör därför agera på två fronter: För sanning: Vi måste tala öppet om de övergrepp som sker, även när det är politiskt obekvämt. Våra församlingar bör bjuda in röster från både israeliska fredsaktivister och palestinska människorättsförsvarare.
För försoning: Vi behöver vara brobyggare, inte barrikadbyggare. Försoning betyder inte att blunda för orätt, utan att öppna vägen till rättfärdig fred.
Som kristna tror vi på en yttersta dom, men vi tror också på att rättvisa kan och ska skipas redan i denna värld. Internationella domstolar är långt ifrån perfekta, men de är ett av få verktyg mänskligheten har för att försöka begränsa krigets värsta fasor. Att avvisa deras arbete för att en viss ledare eller ett visst land hamnar i fokus vore att vända ryggen åt hela idén om att rätt gäller lika för alla.
Kyrkan har historiskt fallit i frestelsen att tiga när makten begått övergrepp. Från tystnaden inför slavhandeln till passiviteten under apartheid – gång på gång har den kristna gemenskapen fått be om förlåtelse för sin senfärdighet. Låt oss inte behöva göra det igen.
När Netanyahus efterlysning nu ligger på bordet har vi ett val: att förminska det som ett politiskt spel – eller att se det som en kallelse att påminna världen om att fred utan rättvisa är en illusion.
Låt oss be för alla i regionen – judar, muslimer, kristna, troende och icke-troende – som drabbats av våld och förlust. Men låt oss också tala och handla så att våra böner inte bara blir ord.
Kristen tro kallar oss inte till neutralitet när liv trampas ner. Den kallar oss till mod. Och modet behövs nu.
Kari Parman
Gnosjö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.