När tystnaden inför ett folkmord blir ett medansvar

SLUTREPLIK

Vi tackar Anki Ander för svaret, men det väcker fler frågor än det besvarar. Det mest slående är det som inte sägs. I en tid då världens samvete borde skälva, varför tiger Israels vänner om den brutalitet som drabbar människor i det heliga landet?

Palestinierna nämns inte. Ander talar om “araber” – men inte palestinier. Som om det palestinska folket inte existerar. Inte heller nämns, eller ens antyds, något om de tiotusentals döda, de svältande barnen, de förstörda kyrkorna, de systematiska bombningarna, tortyren, utomrättsliga arresteringarna och avrättningarna. Allt reduceras till ett icke-ämne. Det är en förödande teologisk hållning. Att säga sig stå för kärlek men ignorera dem som just nu utsätts för massövergrepp, är att bidra till avhumanisering.

Under de senaste 18 månaderna har över 53 000 civila dödats i Gaza. Det handlar om några av de mest utstuderade krigsbrotten i modern tid. Att i detta läge okritiskt betona vikten av stöd till Israel är att bli medansvarig. Det gäller inte bara direkt stöd, utan alla sammanhang där tystnaden råder. Vi vill inte demonisera enskilda kristna – men vi vill tala sant om det som sker.

Vi menar: Det pågår ett folkmord. Vi menar: Det är inte förenligt med Jesu väg att tiga.

Anki Ander skriver att antisemitism måste motverkas – och det håller vi helhjärtat med om. Men när till och med Israels oppositionsledare anklagas av Netanyahu för antisemitism, och varje kritisk röst mot kriget utan undantag misstänkliggörs, ser vi en farlig utveckling. Det är att medverka till vapeniseringen av antisemitism – där begreppet används för att tysta protest och legitimera förtryck. Antisemitism är för allvarligt för att göras till politiskt slagträ

Ander skriver att både judar och ”hedningar” behöver omvända sig till Jesus. Men vad innebär det, när samma röst som dömer ut judars tro och samtidigt uttrycker till synes ovillkorligt stöd för en stat som i deras namn bombar kyrkor och moskéer? Det är en teologi som både exkluderar och upphöjer – som ser judar som förlorade, men rättfärdigar Israeliskt statsvåld som om det vore Guds vilja. En sådan motsättning gör inte bara tron delaktig i förtrycket – den blir också en bekräftelse av den apokalyptiska profetia vi vänder oss emot.

Vi står för en tro där varje människa har lika värde. Vi ser Jesus i den sörjande modern i Rafah, i det sönderbombade klostret, i varje människa som vägrar att hata. Det är därför vi säger: dagens Israel är inte Guds rike. För Guds rike kan inte byggas på våld, dominans och tystnad inför lidande.

Vi välkomnar samtal. Men det måste börja med ett erkännande av verkligheten – inte med en teologi som låtsats att de som lider inte finns.

Anna Ardin

För undertecknarna av debattartikeln ”Dagens Israel är inte Guds rike”