Djupt oroad över vart Svenska kyrkan är på väg

Det finns självklart inget som helst försvar för det hat som fått ärkebiskopen att stänga ner sin Twitter. Det är tvärtom djupt beklämmande att se hur människor kan bete sig mot varandra och hur det blivit vardagsmat. Andra Timotheosbrevets profetia har verkligen besannats, i de sista dagarna ska människorna bli skrytsamma, högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, ogudaktiga, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, våldsamma, främmande för allt gott, svekfulla, hänsynslösa och inbilska.

Ett sådant beteende riskerar tyvärr att strypa en hälsosam och viktig debatt, ingen vill ju bli förknippad med hänsynslösa och inbilska huliganer. Jag vet dock att en sådan debatt efterfrågas på flera håll, jag är knappast ensam om att vara djupt oroad över vart Svenska kyrkan är på väg. Och det har med Jesus att göra. Här följer några exempel:

När Grotesco-gänget är just groteska i Värmdö kyrka uteblir nästan debatten helt, vi är så vana att Jesus och hans folk förlöjligas. Tänk bara på Anders Janssons karaktär i ”Halvvägs till himlen”, som tror på det som står Bibeln, ser Jesus som Frälsaren och har ett kors runt halsen. Vilken gammal stofil!

Vi behöver egentligen ingen hjälp med detta, vi har blivit ganska bra på att tönta till oss helt på egen hand. Jag vet inte om världen (eller Jesus) verkligen behöver mer trams, men kanske däremot djup och eftertänksamhet? Ibland känns det som vi villigt fångar varenda boll som samhället kastar, ofta utan någon som helst självrannsakan eller förankring. Somliga har glömt bort [uppriktig tro] och spårat ur i tomt prat.

När blivande präster frågar sina lärare om hur de ska motivera dopet i samtal med familjer, stannar svaren vid medlemskapet i Svenska kyrkan. Betyder det att ”Livets bok” numera handhas av Skatteverket? När jag för några år sedan själv undersökte dopmotiven i samband med min kandidatuppsats, kunde jag förskräckt se hur Jesus lyste med sin frånvaro i utskick till dopfamiljer och annan dopkommunikation.

Ovanstående är bara ett par indikationer på den ställning Jesus har fått - i sin egen kyrka! Vi har rört oss bort från honom under så lång tid och det är så djupgående att jag tror att många längre inte ens reflekterar över det.

I en tidigare artikel berörde jag det faktum att Jesus alltid utelämnas när våra företrädare får chans att vara med i offentligheten. Jag konstaterade då att det antagligen beror på att de inte vill stöta sig med dem som tror annorlunda eller inte tror alls. Det är otroligt pk i Svenska kyrkan idag att hävda att Jesus bara är en väg bland många till Gud, att alla vägar är lika mycket värda och hem kommer man i vilket fall. Muhammed, Buddha eller Jesus, go for it bara, blanda som du själv vill! Jesusyoga? Jamen varför inte!

Det finns två stora problem med ett sådant synsätt: 1) Det är knappast kristen tro. 2) Jesu offer på korset blir onödigt och verkningslöst. Så fort vi förnekar Jesu universella anspråk så förnekar vi Jesus själv. Jag kan i alla fall inte se det på något annat sätt. Herre över allting är ju ett aktuellt tema i dessa dagar och visst är vi väl överens om att kristen tro ser ut såhär:

Jesus är Guds son, Messias, världens Frälsare, som dog på korset för våra synders skull. Han uppstod på tredje dagen. Åt honom har getts all makt i himlen och på jorden. Han är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom honom. Vår uppgift som kyrka är att göra alla människor till lärjungar, att få så många som möjligt att komma till Jesus. Därvid kan de bli frälsta, räddade undan synd och död till evigt liv. När evangeliet har predikats till jordens yttersta gräns, så ska Jesus komma tillbaka för att döma levande och döda samt upprätta Guds rike.

Det är väl kristen tro 1.0? Någon däremot? Inget av det här har jag hittat på själv. Det står klart och tydligt i Bibeln! Bibeln, som jag hoppas vi är överens om är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.

I ett mångkulturellt samhälle ska man såklart acceptera att det finns de som tror på annat, som stenar eller hur planeterna är uppradade till exempel. Men att tysta ned, ja närmast förneka det man själv tror på, kan omöjligen vara rätt! En kristen ska ju i ödmjukhet tillrättavisa sina motståndare. Kanske låter Gud dem omvända sig så de kommer till insikt om sanningen. Vi skäms väl inte för evangeliet? För om vi gör det, då kan vi lika gärna syssla med något annat.

Att få människor att ta emot Jesus är att rädda dem till evigt liv, kan det finnas något finare eller mer värdefullt? Något mer kärleksfullt? Kristen tro kan inte vara något annat än tron på Kristus, och ja, den är obekväm, den är en dårskap, en stötesten och den kräver att man tar den hela vägen, annars går det inte att få ihop det, i alla fall inte för mig.

De ska förneka den Herre som har friköpt dem, skriver Petrus. Även det är en profetia som tyvärr håller på att besannas.

Stefan Sandberg, präst i Söderköping och S:t Anna