Dogmatiken betyder mindre än tron på Jesus

I maj i år gav biskopen i Skara en enkel och ur kyrkans lärosynpunkt korrekt beskrivning i Kyrkans Tidning av vad han själv tror och kyrkan förmedlar i detta ämne. 

En välkänd biskop emeritus tillägger i samma ämne att det ingenstädes står i Nya Testamentet att graven var tom. Jesus beskrivs i stället visa sig efter sin död. 

Redan Nathan Söderblom framkastade fördomsfritt tankarna att Maria kunde före Josef ha sammanträffat med en romersk legionär och att den korsfäste Jesus kunde ha flyttats ur sin gav och lagts i en annan.

Allt detta spelar i dag föga roll. Det tidlöst viktiga för en kristen är att Jesus lever och sätter spår i dagens människor på samma sätt som då. Utan denna visshet är kristendomen död hur mycket man än rotar fram vad gamla kyrkofäder menat dogmatiskt om vad kristen tro är och skall innehålla.

Att den dogmatiska problematiken kan bli så stor har sin förklaring i att Nya Testamentet är skrivet av flera författare med en varierande ordverkan. 

Vem man vänder sig till med sin undervisning spelar också en stor roll. Verkligheten, det vill säga vad som skett, är mindre viktigt än meningen, den goda avsikten, med det man återger. 

Avsikten styr. Därför är det olyckligt, när man påstår att Nya Testamentet är Guds ord och att allt där i verkligheten har ägt rum, fastän det i enlighet med dåtiden i stor utsträckning är fråga om ren predikan för att skapa en stor tro. 

Ändamålet helga medlen. Sådant skapar i vår tid otro och får vanligt folk att lämna kyrkan. Inte kan man betala skatt för något som är så kostsamt och dessutom märkligt.

Om man däremot framhåller att Nya Testamentet inte är Guds ord utan är människors ord om Gud, blir bilden mindre laddad med självmotsägelser, som kyrkofäderna brottats med och försökt inringa. 

Den kristna dogmatiken förenklas till att Gud finns, Jesus lever och den Helige Ande verkar. 

Räcker inte detta att som kristen leva på tillsammans med bön och bibelläsning