Diakonämbetet kommer alltid att vara reserverat för män

Kyrkan är apostolisk och många av hennes lärare är kvinnor (Katarina av Siena, Teresa av Avila, Thérèse av Lisieux och många andra). Som kyrkolärare har kvinnor i Katolska kyrkan en mycket viktig funktion och är undervisande för alla i kyrkan. Ingen av dem har dock gjort ”anspråk” på apostolisk vigning. Vigningar är till tjänandet inte till personlig utmärkelse. Mäns kallelse kommer ofta från deras mödrar som tror på Gud och älskar sina barn.

Att ur evangelisk luthersk kyrkosyn (Fanny Willman, Kyrkans tidning, 9 december 2025) antyda att Katolska kyrkan skulle bli mindre gammalmodig genom att införa ett kvinnligt diakonat är inte överraskande. Men det har sannolikt ingen annan effekt än att katoliker, som följt utvecklingen till ett återinförande av det permanenta diakonatet för gifta män under Andra Vatikankonciliet, skulle fundera på om konciliet borde ha gått längre och införa kvinnlig vigning. Vilket i så fall skulle bana vägen för kvinnlig prästvigning.

Eftersom Katolska kyrkan genom konciliet och genom påvlig förklaring inte ser sig ha rätt att införa kvinnlig prästvigning, som inte har grund i Katolska kyrkans tradition och lära, är det i praktiken omöjligt att införa kvinnligt diakonat. Hela det apostoliska ämbetet måste vara reserverat för män i apostlarnas efterföljd och enligt katolsk kyrkosyn.

Det är inte bara en fråga om vigningens sakrament (som inte har någon motsvarighet i de evangelisk-lutherska kyrkorna) utan också en fråga om komplementariteten mellan det manliga och kvinnliga könet och rollfördelningen mellan dem. Med mina 43 år som gift manlig diakon i Katolska kyrkan i Sverige, och med civilt arbete fram till pensioneringen, kan jag inte se några vägande skäl för att införa kvinnlig diakonvigning med vad det skulle innebära för familjerna och församlingarna.

Det ”gammalmodiga” har trots allt en lång historia som varit till tjänst i hela den universella kyrkan och som få invänder mot. I påven Leo XIV: s budskap nyligen kallades diakonerna att betrakta sin tjänst som omformande både för dem själva och samhället.

Kvinnliga diakoner är omnämnda i Kyrkans tidiga historia men deras namn år inte kända. De antas inte ha haft liturgisk roll eller predikat men de kan ha haft en viktig roll om inte annat så vid dop av vuxna kvinnor i baptisterium. I och med de kvinnliga ordnarnas utveckling har kvinnor tidigt haft ledande roll och stort ansvar. "Helighet" är därför inte något som medföljer vigningar. Det är alla de döptas kallelse att bli heliga med hjälp av Guds nåd, vigda och icke vigda till kyrkligt ämbete. Allt för förkunnandet av evangeliet i dess fullhet. De till tjänande vigda har däremot en särskild förpliktelse att eftersträva sådana dygder som tillsammans helgar och heliggör de döpta. Det måste varje aspirant till ämbetet vara medveten om.

I Katolska kyrkan finns också ett mindre antal celibatära permanenta diakoner. Det betonar att diakonatet efter Andra Vatikankonciliets beslut är en egen kallelse och inte en "halv" prästkallelse. Det finns i Katolska kyrkan över 5000 ständiga diakoner som är män. Som änkemän kan de inte gifta om sig utan det celibatära draget i det apostoliska ämbetet framträder då klart och tydligt. De kan dock med dispens gifta om sig om de är pappor till yngre barn.

Det ständiga diakonatet är inte heller obligatoriskt för de lokala kyrkorna i världen. Det är upp till biskoparna, och oftast biskopskonferenserna, om de av pastorala eller andra skäl vill införa det ”gamla” permanenta diakonämbetet. Det kommer av tradition alltid att vara reserverat för män.

Fader diakon Göran Fäldt,
Jönköping