Vatikanen hade mått bra av en ännu mer föråldrad kvinnosyn

Det hör till de kristna samfundens natur att förändringar gärna går långsamt. En historiebärande institution med integritet låter teologi ta tid. Utdragna processer ställer däremot krav på att teologin inte får vara slarvig. 

Frågan om kvinnor ska kunna vigas till diakoner i romersk-katolska kyrkan är aktuell. Pope Leo XIV:s företrädare Franciskus ruskade liv i frågan och tillsatte ett antal kommissioner som arbetade med den under de senaste åren. 

Kommissionerna kunde inte enas, och förra veckan utfärdade Vatikanen ett brev som sammanfattade kyrkans hållning i frågan. Det sju sidor långa dokumentet är i bästa fall försiktigt, i alla fall förvirrande. Men vad gäller saken?

En diakon i Svenska kyrkan är något annat än en diakon i katolska kyrkan. Jag har fått lära mig den hårda vägen, det vill säga blivit rättad, när jag talat om det treledade ämbetet i Svenska kyrkan som "diakoner, präster och biskopar". Kosher i Svenska kyrkan, för dem som vill framhålla diakonernas särart och sak, är att säga "präster, diakoner och biskopar", eftersom det annars kan uppfattas som om diakon är ett så kallat övergångsämbete, något ofullbordat, ett steg på vägen till att bli präst.

I romersk-katolska kyrkan, däremot, är de flesta som vigs till diakoner på väg att bli präster. Det är också möjligt att vigas till så kallad permanent diakon. En undersökning från 2024 visar att 93 procent av de permanenta diakonerna i USA i sin tur är gifta. Troligen är det en anledning till att många väljer att bli permanenta diakoner i stället för ”övergångsdiakoner”. Kravet på att leva i celibat gäller inte redan gifta män som vigs till diakoner, men i regel dem som vigs till präster i katolska kyrkan.

Det finns alltså redan ett mått av pragmatism när det kommer till permanenta diakoner. Men måttet är rågat, det finns inget kvar för kvinnor som hade hoppats att diakonatet skulle rymma även dem.

Vatikanen förklarar i sitt brev daterat den 4 december 2025 (skrivet på italienska och översatt med hjälp av AI) att: ”Den aktuella situationen inom historisk forskning och teologisk bearbetning… utesluter möjligheten att gå vidare mot att ge kvinnor tillträde till diakonatet.” 

Bedömningen är ”stark”, om än inte ”definitiv, såsom i fallet med prästvigningen”. Det finns alltså ett svagt ljus i slutet av tunneln. Men ljuset skymmer också ett problem: resonemanget bygger på en förenklad bild av kyrkans tidiga historia.

Vatikanen erkänner att kvinnor varit diakoner genom kyrkohistorien. Det är i sig ett obestridligt faktum, men Vatikanen menar att deras ämbete inte varit av ”sakramental karaktär” och på så sätt jämförbart med de manliga diakonernas betydelse. 

Inte lika heligt, om man så vill. Det går att ifrågasätta.

Den finska forskaren i systematisk teologi, Pauliina Pylvänäinens bok Agents in liturgy, charity and communication: the tasks of female deacons in the Apostolic Constitutions ger en inblick i hur kvinnliga diakoner inte bara existerade, utan hade betydande rituella funktioner i de senantika kristna gemenskaperna. 

Pylvänäinen visar hur Apostoliska konstitutionerna – en samling tungviktare till kyrkohistoriska och kyrkorättsliga dokument från 300–400-talet – beskriver kvinnliga diakoner som integrerade i liturgin. De smorde kvinnliga katekumener inför dopet, en uppgift som inte lämpade sig för män. De instruerade, förberedde och undervisade kvinnliga katekumener. De hade en tydlig roll i den tidiga kyrkans kommunikation och sociala arbete, som budbärare och som länk mellan församlingsledningen och kvinnliga medlemmar.

Viktigt är att deras uppgifter inte var tillfälliga lösningar på praktiska problem. De beskrivs av Pylvänäinen som ämbetsuppdrag formade av teologi, liturgi och kyrkans självförståelse. Kvinnliga diakoner bar alltså inte bara ansvar – de bar en funktion som kyrkan ansåg nödvändig.

Det är inte bara de tidiga källorna som ger en mångfacetterad bild av kvinnligt ledarskap i den tidiga kristna kyrkan. 

Vatikanen ignorerar genom sitt brev också det faktum att delar av den katolska kyrkofamiljen, som maronitiska kyrkan i Libanon, har en kyrkorätt som tillåter kvinnliga diakoner. ”Ett ekumeniskt klavertramp”, bara en vecka efter att påven besökte landet och träffade maroniternas patriark, som amerikanska författaren och religionsforskaren Phyllis Zagano uttrycker det.

När en fråga får mogna under decennier måste även argumentationen göra det. Det misslyckas den katolska kyrkan med när det kommer till kvinnor. Kyrkohistorien finns där. Forskningen om den lika så. Det handlar om viljan att se det.