Du med intellektuell funktionsnedsättning är viktig i Svenska kyrkan

Att vara människa är att höra till, att få finnas med i en gemenskap där varje individ ses och respekteras för den hon är. Ändå har människor genom alla tider fått höra att de inte räcker till, att deras plats är någon annanstans. Inte minst gäller detta personer med intellektuell funktionsnedsättning, vars röster ofta har tystats och vars närvaro i samhället – och i kyrkan – alltför länge varit villkorad eller ifrågasatt.

Vi lever i ett samhälle där normer om förmåga, prestation och anpassning ofta styr vem som släpps in och vem som lämnas utanför. Kyrkan har ett särskilt ansvar att gå emot dessa strömningar. Med utgångspunkt från evangeliernas berättelse om Jesus, som gång på gång mötte människor vid samhällets utkant, måste vi fråga oss: Hur bygger vi ett rum där alla verkligen är välkomna – inte bara i ord, utan i handling?

Jesus vandrade genom byar och städer, mötte tiggare, sjuka, barn och personer med olika funktionshinder. Han ställde alltid frågan: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”. Det är inte en slump att Jesus lyssnade först, handlade sedan. Han såg individen, inte problemet. Det är ett förhållningssätt vi har mycket att lära av.

Om vi vill ta efter Jesu exempel räcker det inte att bara öppna kyrkans portar och hoppas att alla ska känna sig välkomna. Vi måste aktivt söka upp och fråga: ”Vad vill du att vi ska göra för dig?”. Det innebär att vi slutar ta för givet vad personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver – och börjar fråga, lyssna och anpassa kyrkans gemenskap på riktigt.

Det är lätt att tala om inkludering, betydligt svårare att leva som man lär. För verklig inkludering handlar inte bara om anpassade ramper eller lättlästa bibeltexter – även om sådant är viktigt. Det handlar om att skapa en gemenskap där alla ges möjlighet att bidra utifrån sina förutsättningar, där olikheter inte ses som hinder utan som tillgångar.

Personer med intellektuell funktionsnedsättning har, liksom alla andra, behov av tro, gemenskap, bekräftelse och delaktighet. Ändå vittnar många om ensamma kyrkbänkar, om verksamheter som inte anpassats eller om brist på förståelse från andra församlingsmedlemmar. Det finns, tyvärr, fortfarande en utbredd okunskap om vad det faktiskt innebär att leva med en intellektuell funktionsnedsättning. Många faller utanför redan i dörren – för att ingen gett sig tid att fråga vad som krävs för att just du ska kunna vara med.

Kyrkan är inte – och får aldrig bli – en klubb för likasinnade. Jesu exempel visar tydligt att Guds rike är gränslöst. Det är när vi vågar bjuda in dem som annars utesluts – barn, personer med funktionsnedsättningar, dem som inte passar in – som kyrkan blir det den är tänkt att vara: en plats där alla kan dela gemenskapen med Jesus.

Men vi måste också våga se på oss själva med kritiska ögon. Våra kyrkobyggnader, våra gudstjänster och våra verksamheter är ofta skapade för de ”normala”. Vi bjuder gärna in, men förväntar oss att andra ska anpassa sig till vårt sätt att vara kyrka. Är det verkligen att följa Jesus, som alltid utgick från den människan han mötte?

Det finns mycket att göra för att kyrkan ska bli en plats där personer med intellektuell funktionsnedsättning känner sig välkomna på riktigt. Det första steget är att erkänna att vi har mycket kvar att lära. Det är lätt att fastna i välvilja och fina ambitioner, men verklig förändring kräver handling. Många av oss har erfarenheter av att stå utanför, att inte riktigt platsa. Men för personer med intellektuell funktionsnedsättning är detta ofta en vardagserfarenhet, också i kyrkans rum. Vi måste våga lyssna på dessa berättelser – och låta dem förändra sättet vi bygger gemenskap på.

Det handlar om att se förbi diagnoser och etiketter och istället möta den människa som finns framför oss. Precis som Jesus gjorde. Det handlar om att omvärdera vad som är ”normalt” och våga vara kyrka på nya sätt.

Jesus visade gång på gång att det är när vi når ut till dem som står utanför, som vi själva blir hela. Människan med intellektuell funktionsnedsättning är inte ett diakonalt projekt eller någon vi ska vårda på avstånd. Det är en medmänniska, en bärare av Guds avbild, någon som har gåvor och erfarenheter att dela med hela församlingen.

Vi behöver inte bara öppna kyrkans portar – vi behöver omforma kyrkans hjärta. När vi ställer frågan ”Vad vill du att vi ska göra för dig” på riktigt och tar svaret på allvar, då förvandlas kyrkan inifrån.

Vi i Frimodig kyrka anser att Svenska kyrkan ska se och lyfta dem som har svårt att få plats i samhället. Vi menar att alla är viktiga för Jesus, och då måste det också få synas i hur vi bygger kyrka, relationer och verksamhet. Låt oss gå i Jesu fotspår, vända oss till den som har en intellektuell funktionsnedsättning och uppriktigt fråga: Vad vill du att vi ska göra för dig? Först då kan vi kalla oss en kyrka för alla – på riktigt.
 

Sven-Erik Dahlberg,  ledamot i Frimodig kyrkas riksstyrelse, kandiderar till stiftsfullmäktige i Göteborg