En del av kyrkans gemenskap

Vad har Svenska kyrkan för dopsyn? Frågan engagerar många. Några ropar att äntligen får vi göra upp med arvsyndsläran. Andra förfasar sig över att inte ens prästerskapet tycks hålla fast vid kyrkans bekännelse. I församlingshem och gathörn samtalar vi om dopets innebörd. Att vi samtalar är ett uttryck för att dopet som varit en självklarhet i kyrka och samhälle blivit till en fråga. Så fungerar trons liv. Vi vilar i det självklara och vana och vi blir överraskade när någon begär en förklaring eller till och med en förändring.
Föräldrarna tvekar om de ska döpa sitt barn. De samtalar med prästen om sitt dilemma. Barnets kusiner är inte döpta, utan familjen har samlats till en namngivnings­ceremoni. Om nu de skulle låta döpa sitt barn känns det som om de på något sätt tar avstånd från den närmaste familjen, åtminstone om dopet avviker för myck­et från namngivningsceremonin. Skulle man kunna undvika formuleringar som gör att detta barn framstår som mera nära förbundet med Gud än sina kusiner? Och formuleringar som antyder att deras eget barn skulle kunna vara mera syndigt än de andra? Särskilt svårt blir det med befrielsebönen: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria Lisa från mörkrets makt och skriv hennes namn i Livets bok och bevara henne i ditt ljus, nu och alltid”. Prästen lovar att hoppa över den bönen.
här situationer, som det gemensamma samtalet om varför vi döper blir nödvändigt. Samtidigt är det inte givet att berättelser som denna ska vara vägledande för samtalet. Den största utmaningen kommer ju från dem som avstår från dopet. Ritualets formuleringar måste alltid först och främst uttrycka det vi tror. Visst är det möjligt att hålla fast vid tanken att ingen faller utanför Guds omsorg samtidigt som vi värnar dopet som en speciell gåva som räcks var och en som ber om det! Detta budskap behöver bli tydligare.
både korta och långa svar på frågor om kristen tro. De korta svaren känner vi igen, de långa svaren ger oss en aning om nyanser, förskjutningar och förändringar. Varför döper vi? Ett kort svar är att Jesus befallde oss att döpa i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Ett annat kort svar är trosbekännelsens bejakande av ”ett enda dop till syndernas förlåtelse”. Dessa korta svar förenar alla stora kyrkor och många små. När vi lyfter blicken från detta centrum ser vi variationerna över tid och rum.
var det en tröst att tänka på dopet. Den som är döpt kan lita på att all synd är förlåten och att det inte finns något som skiljer henne från Gud och den eviga saligheten. Samtidigt har vi bekännelsetexter (till exempel den augsburgska bekännelsen) som säger att dopet är nödvändigt för saligheten och att den som inte är döpt är fördömd. Då är det viktigt att påminna om att det är vi människor som är bundna till dopet, inte Gud själv. Gud kan möta människor med sin kärlek och nåd också på andra sätt.
gäller att vi ska döpa, inte att vi ska tro på dopet. Dophandlingen regleras av vår kyrkohandbok. Både den vi nu använder från 1986 och den tidigare från 1942 låter dopet få sin grundton från glädjen över att låta barnet upptas i Guds nåd. Fördömelsens möjlighet nämns inte, men synden, döden och mörkret bildar den fond mot vilken nåden, livet och ljuset tecknas. Arvsyndsläran är mer precis: alla människor är syndiga eftersom de är människor. Tidigt knöts denna tanke samman med föreställningen om att den ärvda synden fördes från släkte till släkte genom sexualakten.
gör en vidare tolkning av arvsynden som vi kan känna igen också från Bibeln. I dopet bekänner vi att Guds löfte omsluter barnet, så att det inte ska vandra i mörkret, utan ha livets ljus. Vi kan se en förändring i uttryck, men vi kan också känna igen den tvåtusenåriga traditionen.Erbjudandet om dopet är och förblir att bli en del av den stora gemenskapen som kyrkan genom tid och rum utgör. Arbetet med en ny kyrkohandbok pågår. Med Guds hjälp ska människor fortsätta att finna vägen till dopet och där få möta traditionen på ett sätt som kan beröra dem just där de befinner sig – inte bara för att bekräfta, men också för att förvandla och ge nya livsmöjligheter.