En gnutta tro räcker – lita på det!

Anders Hedman stiftsadjunkt, masterexamen i pedagogiskt ledarskap
Konfirmander i Högalidskyrkan. Foto: Mikael M Johansson

I en polariserad värld av tvärsäkerhet behöver vi välkomna en trevande tro som brottas med att få ihop olika världsbilder

Din tro ha hjälpt dig, säger Jesus. En gnutta tro, stor som ett senapskorn, räcker. Frågan om tro rymmer många dimensioner. Det finns en utbredd vardagstro som svårligen låter sig fångas med ord, beskriver David Thurfjell i sitt sommarprogram. Kyrkoordningen anger att konfirmation är en aktualisering av dopet och Guds nåd. Det betyder att konfirmanden ska få höra att Gud tror på dig.

När jag läser Caroline Klintborgs studie Var är Jesus? Ungas röster om konfirmandundervisning blir jag både glad och bekymrad. Jag blir glad över konfirmandernas reflektioner kring tro och livets mening. Jag blir glad över de fina samtal Klintborg måste ha haft med ungdomarna.  

I studien berättar konfirmander om ”att det var mycket skratt”, ”man lärde sig att acceptera alla” och hur man slår i en bibel. De lär känna sig själva och de upplever hur kyrkan är en rolig och trygg plats. De beskriver en undervisning som involverar kroppen och naturen i lärandet och som låter känslorna ta plats. Bra! Modern kognitionsforskning framhäver nämligen att motivation, intresse och känslor utgör grunden för att någon ska vilja lära sig något.

Konfirmationstiden har förändrat deras sätt att se på livet. Flera uttrycker reflektioner om hur svårt det är ”att veta var man har honom [Jesus]”. Konfirmander frågar sig ”hur ska man tro på Jesus, har det en koppling med att tro på Gud, hur fungerar de två tillsammans?”.

En konfirmand anknyter till föregående citat och säger ”Jag känner precis som Beata, att jag tycker det är enklare och lättare att hitta Gud i livet än vad det är att hitta Jesus, om ni förstår vad jag menar? Sedan tillägger hon ”Var är Jesus?”.

I citatets sammanhang framgår det dock ganska tydligt att konfirmanden menar: Vem är Jesus? Hur ska man förstå Jesus? Såsom citatet används i boken förefaller det som att Jesus är frånvarande i konfirmandundervisningen. Men konfirmandernas frågor kring Jesus är snarare relevanta reflektioner efter att de har tagit del av evangeliernas berättelser.

Det är nu jag börjar bli bekymrad på allvar. Studien återger flera språkliga uttryck för tro hos konfirmanderna. De svarar sällan med kyrkans traditionella språkbruk om att Gud är skaparen, Jesus är frälsaren och Anden är livgivaren. Frånvaron av de traditionella uttrycken bidrar till att Klintborg är tveksam till konfirmationstidens kvalitet. Men studien kunde lika gärna framhäva att konfirmanderna får en erfarenhet av evangelium genom gemenskap, glädje, personlig tro, sinnesro och nattvardsfirande.

Problemet med studien är att den diskvalificerar ungas erfarenheter av tro. En personlig tro på Gud tycks inte vara lika duglig som en överlåtelse till Jesus som frälsare. Med hänvisning till konfirmandriktlinjerna ska konfirmanden helst uttrycka en bekännelse till Gud som skapare, Jesus som frälsare och Heliga Ande som livgivare. Men konfirmandriktlinjernas mål handlar om så mycket mer.

Studien menar vidare att konfirmanderna inte socialiseras in i församlingens verksamheter och inte heller i församlingens gudstjänstliv trots att de deltar i konfirmandverksamheten och i ungdomsmässor. Vad är det för församlingssyn som framträder i studien? Är inte ungdomsmässan också församlingens gudstjänst? Lika gärna som studien frågar sig varför de unga inte deltar i huvudgudstjänsten kan man fråga sig var de vuxna är i ungdomsmässan.

I en polariserad värld av tvärsäkerhet behöver vi välkomna en trevande tro som brottas med att få ihop olika världsbilder. Låt oss vårda den tro som odlas i skratt, lek och varm gemenskap. En tro där evangelium lika gärna gestaltas i trosbekännelser som i Paulus ord nu består tro, hopp och kärlek och störst av dem är kärleken.

Tro är i första hand relation och inte information. Under konfirmationstiden behöver ledarna se och bekräfta konfirmanders tro och samtidigt bidra med personliga perspektiv och Bibelns berättelser. Här tror jag att Klintborg och jag är överens.

Jag önskar att studien varit tydligare med att uppskatta ungdomars reflektioner om tro. Måste de unga avge trosbekännelser som passar in i traditionens språkbruk för att konfirmandundervisningen ska anses vara god? Eller kan de ungas uttryck få vara deras bidrag till den kristna traditionen i sin egen rätt? Tillbaka till senapskornet, tänk om en gnutta tro räcker?

Anders Hedman
stiftsadjunkt, masterexamen i pedagogiskt ledarskap

HÄR svarar Caroline Klintborg.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Barn och unga

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA