En kollektvädjan som motverkar sitt syfte

Nyformuleringen i den kollektvädjan för Svenska kyrkans internationella arbete inför Heliga Trefaldighets dag är inte godkänd av Svenska kyrkan. Den saknar förankring i såväl Bibeln som bekännelseskrifterna och är ekumeniskt ytterligt apart, skriver Bertil Murray och Berth Löndahl.

I kollektvädjan för Svenska kyrkans internationella arbete inför Heliga Trefaldighets dag fanns en avslutande bön, vilken var en bearbetning av den första av de för dagen fastställd kollektbönerna. Bearbetningen var jämfört med Evangeliebokens original minst sagt radikal med en helt förändrad Treenighets(?)formel: ”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör” (förändringarna kursiverade). Överskriften för dagen Gud – Fader Son och Ande, och orden från evangelietexten, själva missionsbefallningen, på Heliga Trefaldighets dag duger inte för den som vill driva det teologiska nyspråket. Den klassiska trinitariska formuleringen, Fadern, Sonen och den helige Ande, som överlämnats till oss av Jesus, förvandlas till en tidstypisk utsaga präglad av en tendentiös teologi. Nyformuleringen är inte godkänd av Svenska kyrkan, den saknar förankring i såväl Bibeln som bekännelseskrifterna och är ekumeniskt ytterligt apart.

Till uppdraget för Svenska kyrkans internationella arbete hör även mission, att på Jesu befallning gå ut i hela världen för att göra honom som Guds Son känd och bekänd. Att då dess direktor, Gunilla Hallonsten, formulerar sig på ett sätt om Guds Treenighet, som saknar såväl ekumenisk konsensus som rötter i kyrkans tradition, är allvarligt. I den tidiga kyrkan prövades varje ord, varje utsaga om den Treenige Guden, i sekler innan de apostoliska och nicenska trosbekännelserna fick sin slutgiltiga form. I det aktuella kollektcirkuläret tas ingen hänsyn till detta, viktigare tycks vara att driva korrekthetens karakteristiska signalord. Vi vågar påstå att i ett internationellt kyrkligt perspektiv skulle bönen betraktas som heresi och som ett starkt avsteg från det ekumeniskt gemensamma.

Men vi har även en fråga till det fortsatta innehållet i nybönen. Evangelieboken skriver ”led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.” I kollektcirkuläret står det i stället: ”led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta.” (Förändringarna kursiverade.) Eftersom inledningens förändring är ideologiskt och programmatsikt betingad får vi tro att även övriga ändringar till största delen är det. Vi vill här ta fasta på endast en av dem. Försoningens hemlighet som ersatts av nådens hemlighet.

Nåd är ett underbart ord, som genomstrålar såväl Gamla som Nya Testamentet. ”Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek” utropar David (Psaltaren 103:8 m.fl.). Och Paulus upprepar flera gånger som hälsning till församlingarna: ”Nåd och frid från Gud, vår fader och herren Jesus Kristus.” (Fil 1:1 m.fl.”) Nåden gäller alla människor. Det är i sig ingen hemlighet: ”Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matteus 5:45).

Men varför vill Svenska kyrkans internationella arbete i bönen ta bort det underbara ordet försoning? Är det därför att nybönens författare uppfattar ordet försoning som mer exkluderande? I talet om försoning framställs Kristus som vägen till liv för alla människor. ”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” (2 Kor 5:19). Detta har, som ett utflöde av kärlekens uppdrag, varit en djup drivkraft för Svenska kyrkans missionsarbete liksom för alla missioner. Visst, försoningen är inte självklar, den rymmer en hemlighet, men just denna hemlighet har vi fått det fantastiska uppdraget att förkunna i ord och handling. Och detta mysterium sammanfattas komprimerat i Heliga Trefaldighets dag.

Nåd tillhör den kristna trons främsta ord, kanske det allra största. Men nådens realitet har en förankring i försoningen. Försoningen i Kristus är källan till nådens generösa flöde. Därför måste vi också tala om försoning, i annat fall krymper vi nåden.

Det gör ont att säga det. Men kollektcirkuläret för Heliga Trefaldighets dag stärkte inte förankringen av och drivkraften för Svenska kyrkans internationella arbete, inte heller viljan att bidra ekonomiskt.

 

Bertil Murray och Berth Löndahl
Frimodig kyrka

 

Läs också Gunilla Hallonstens svar i vår nyhetsartikel här bredvid!

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
43

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Strängnäs stift
Göteborgs stift
Göteborgs stift
Göteborgs stift