En kyrka bara för dem som tror och tolkar "rätt"?

Eva Hultén Stockholm

Är Svenska Kyrkan fortfarande verkligen och på riktigt en kyrka för alla? Vilken kyrka vill styrande, förtroendevalda och anställda se i framtiden: En kyrka för alla eller en kyrka för dem som tror och tolkar ”rätt”? Extra viktig fråga så här ett valår.

Det sägs ofta att det är tron som förenar oss i Svenska kyrkan och inte åsikterna. Men stämmer det? När det gäller till exempel äktenskapsfrågan så skrevs till och med in i kyrkomötets beslut att Svenska kyrkan skulle acceptera två teologiska tolkningar/synsätt. Men hur fungerar det? För att inte tala om hur det fungerar eller inte i andra frågor.

Hur ska den som faktiskt tror på synden som relevant kunna finna en präst för själavård när alltfler präster predikar att Gud godtar alla som vi är?

Jag har hört från många präster att man inte kan tala om synd för det trycker bara ner människor. Samtidigt har flera icke troende vänner undrat varför Svenska kyrkan och dess präster helt plockat bort synden.

En god vän frågade: ”Den där förlåtelsebönen jag minns från konfirmationen – den är väl borta nu?”

Själv har jag blivit anklagad för att brista i kärlek till andra om jag ifrågasatt något. Att hävda det kan vara kärlek att påtala något man tror är emot Guds vilja ställde sig den prästen totalt frågande inför.

Nu kan många säga att jag har råkat ut för riktiga ”stolpskott”, det här är inte vad SvK står för. Men hur är det med det? Idag har vi en bestämmelse i Svenska kyrkan som säger att alla församlingar ska erbjuda vigsel för alla. Gott så. Men varför har då inte den som tror på det traditionella sättet rätt att hitta en präst för till exempel själavård som står för samma tro/bibelsyn med tanke på kyrkomötets beslut om två synsätt som likvärdiga?

Man kan hävda att alla präster respekterar olika tolkningar men det är inte sant. (Det är skillnad på att tala om vad man själv tror och att säga det är det enda rätta sättet att tro.) Jag vet själavårdskontakter som avbrutits på grund av just brist på respekt för olika tolkningar.

Det handlar långt ifrån bara om äktenskapet: Synen på synd, Jesu fysiska uppståndelse, jungfrufödsel, helande – skiljelinjerna är många och så också hur så kallade bibeltrogna kan finna präst.

Många förfasar sig över till exempel Knutby pingstförsamling. Man kallar dem med rätta för sekt där alla förväntas tro lika och blint lyda ledarskapet. Hur långt ifrån det är Svenska kyrkan? Troende ignoreras, kallas kärlekslösa, tillfrågas sällan om volontärsarbete, pratas ibland inte ens med på kyrkkaffet, känner sig ofta inte välkomna i gudstjänst i egna hem-/territorialförsamlingar då man alltför ofta mötts av sneda leenden.

En del har alternativen EFS och ELM men de är inte tillgängliga för alla. Själv bor jag i storstad och har valmöjligheter, ute i landet finns många som helt slutat gå i gudstjänst.

Själv funderar jag allvarligt på att lämna Svenska kyrkan. Inte för att jag inte tror utan för att jag verkar tro för mycket. Det talas om att stanna kvar och kämpa för att få ta plats men för mig har det snart gått för långt.

I korthet: Vad betyder orden om att inkludera alla som så ofta uttalas i Svenska kyrkan ? Betyder det att verkligen alla ska inkluderas eller betyder det att vissa ska exkluderas och stängas ute för att andra ska inkluderas?

Eva Hultén
Stockholm

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.