Ett erkännande och en bekräftelse av klosterlivet

Anna Karin Hammar

En kyrka som vill vara kyrka för allas kallelse gör just så, erkänner och bejakar de olika livsformer som människor av livets Gud i Kristi kärlek kallas att leva i

Jag var ung student i Lund när min bror KG Hammar skrev ett kyrkospel som hette Medan kyrkans murar falla. Det skildrade 1500-talet och den brutala reformation som pågick i Lund då kyrkor och kloster vingklipptes och i värsta fall revs och jämnades med marken.

Det var min första kontakt med att reformationen hade en skuggsida. Fostrad i den win-grenska och grundtvigska ljusa livssynen och tacksamheten över det allmänna prästadömet och alla döptas jämlikhet var jag dittills ovetande om avigsidorna med reformationen. Jag var ovetande om de råa rallarsvingarna mot allt som andades papism och klosterliv.

När jag själv kom att bli en särling i kyrkans värld genom min samkönade kärlek och homosexualitet, började förstås en kamp för erkännande och bejakelse. Vi var många som förde den och det fanns flera som fört den före oss. Den är inte över. Det finns många både i vår kyrka och i andra kyrkor runt världen som fortfarande inte vågar eller kan leva ett öppet liv.

Men vår kyrka har tagit ett avgörande steg av erkännande genom att först bejaka partnerskapet och senare (2009) äktenskapet för såväl sär- som samkönade par. Då lovade jag mig själv, i den glädjen, att också arbeta för andra människors möjlighet att leva sin kallelse i kyrkans välsignelse.

Ett erkännande av klosterlivet genom att ge det en juridisk form inom Svenska kyrkan skulle motsvara erkännande av partnerskap och äktenskap för homosexuella.

Att leva utan bekräftelse av kyrkans eller det vidare samhällets institutioner och regelverk är ett väldigt svårt liv. Flera väljer det ändå, men vi som levt utan sådant skydd i många år kan vittna om att det är ett svårt liv i strukturell otrygghet.

Därför vill jag helhjärtat instämma i Martin Linds med fleras text till stöd för en juridisk form inom Svenska kyrkan för dess kloster och kommuniteter. En kyrka som vill vara kyrka för allas kallelse gör just så, erkänner och bejakar de olika livsformer som människor av livets Gud i Kristi kärlek kallas att leva i.

Anna Karin Hammar

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.