Varför ska kyrkokansliet ha privilegiet att i praktiken kunna avskeda utlandsanställda och ersätta dem med ny, handplockad personal?
Svenska kyrkans utlandsanställningar har nog i alla tider utgjort en gråzon. Svensk lag, som den om anställningsskydd, har aldrig gällt. Pensionsinbetalningar och försäkringar har varierat över tid och med kyrkokansliets ansvarigas kunnighet och ambitionsnivå.
Svårast har nog frågan om anställning och avsked varit. Anställningstryggheten, i praktiken kontraktsförlängning, är helt avhängig en bra relation med chefen, regionansvarig, och kontinuiteten där. Detta är lika ovärdigt som omodernt.
Det vanliga vid utlandsstationering har på senare tid varit kontrakt på två år. I princip kan dessa kontrakt förnyas ända fram till pension.
Formeln är att både arbetsgivare och arbetstagare ska vara överens om förlängning; den anställde som avslutar redan efter två år har med andra ord inget att skämmas för, även om etableringskostnaden kanske varit stor för arbetsgivaren. Ibland har det talats lite tyst om ett tak på tio år för just Utlandskyrkan, men det har också förnekats.
Om det finns någon samlad erfarenhet torde den visa att det är färre konflikter bland utlandsanställda än hemma.
På senare år har svensk lagstiftning blivit allt snålare, kyrkor och biståndsorganisationer får hålla personal i upp till fem år varefter viss välfärd, som subventionerad sjukvård via landstingen, upphör.
Det innebär en smärre kostnadsökning för arbetsgivaren som får teckna privat försäkring och anges ibland som orsak till att inte förlänga kontrakt. Detta är dock ett svepskäl; ingenting hindrar längre anställningar än just fem år.
Tänker man igenom frågan inser man att alla argument för tidsbegränsade kontrakt gäller också för tjänster i Sverige. Tänk så smidigt om till exempel domprostar bara fick jobba två år i taget med möjlighet till förlängning om både arbetsgivare och arbetstagare önskar det. Det vore dock lika olagligt som oönskat.
Det är hög tid att fasa ut det otidsenliga systemet med tidsbegränsade utlandskontrakt. Full anställningstrygghet ska givetvis gälla. Går det på tok finns samma möjligheter till omplacering eller utköp för utlandsanställda som för alla andra i Svenska kyrkan.
Om det finns någon samlad erfarenhet torde den visa att det är färre konflikter bland utlandsanställda än hemma; under alla omständigheter inte fler. Varför ska då kyrkokansliet ha privilegiet att i praktiken kunna avskeda anställda (läs: inte förlänga kontrakt) efter ensidigt gottfinnande och ersätta med ny, handplockad personal? Det är ett system som inte ens var modernt på 1900-talet.
Göran Wiking
präst med erfarenhet av ett antal utlandsstationeringar
LÄGG TILL NY KOMMENTAR