Fokusera på det som förenar

Det borde gå att hitta former för en kyrklig gemenskap som tillvaratar både enheten och mångfalden, menar Bo Håkansson.

”Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.” Dagen efter det att påven och Lutherska världsförbundets ordförande i Lunds domkyrka skrivit under detta ”imperativ”, det första av fem, kastar sig media, etablerade och sociala, över påvens uttalande om kvinnliga präster i planet tillbaka.

Ämbetssynen är en av de skillnader mellan våra gemenskaper som är ”lättare att se och erfara” än det vi delar. Trots att kvinnors och mäns lika tillträde till den kyrkliga vigningstjänsten är självklar för oss borde vi ändå kunna fokusera på det som förenar.

Från ett helt yrkesliv som präst i Svenska kyrkan träder minnen fram. För mer än tre decennier sen arrangerade vi ekumeniska pilgrimsvandringar tillsammans med Sveriges Unga Katoliker och unga från Svenska kyrkan. Erfarenheter av flyktingarbete, uppdrag som fängelsepräst och i tjänst sjukhuskyrkan har skett i nära samarbete med Katolska kyrkan.

Under åren som sjukhuspräst i Malmö bad vi varje vecka tidebön med de katolska medarbetarna och deltog i varandras mässor vid samma enkla altare i det provistoriska stilla rummet (men med ömsesidig välsignelse i stället för att dela altarets sakrament).

Jag och många med mig har fått uppleva hur stark samhörigheten kan vara när vi lämnar våra egna fållor och tillsammans vänder oss ut mot dem som behöver vårt engagemang. Om gemensam bön och handling får fördjupa vår gemenskap då anar vi redan något av den synliga enhet som det tredje imperativet uppmanar till: ”Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet….” Det som återstår är att formellt och konkret manifestera den inre enhet som redan börjar växa fram.

I en tid när allt som finns kvar av Berlinmuren är souvenirer till turister borde det gå att hitta former för en kyrklig gemenskap som tillvaratar både enheten och mångfalden. Det finns ju sedan gammalt orientaliska kyrkor unierade med Rom som behållit mycket av sin egenart. Kanske finns i dessa kyrkors band till den latinska delen av Katolska kyrkan en fingervisning om möjligheter värda att fundera över.

Bo Håkansson

teol dr, fd sjukhuspräst i Malmö