Församlingarna känner sig överkörda

Svenska kyrkan definierar sig själv som en öppen demokratisk folkkyrka och de flesta av oss är stolta över det och vill att det ska fortsätta att vara så, trots att allt inte fungerar felfritt. Vi vill fortsätta att lära och bli bättre. En bärande tanke är att varje kyrkotillhörig över en viss ålder dels ska kunna vara med och påverka genom valen och dels själv kunna ta ansvar som förtroendevald på lokal, stifts- och nationell nivå. På lokalplanet fungerar demokratin dessutom ofta direkt genom samtal mellan församlingsbor och anställda och/eller förtroendevalda och mycket av den demokratiska påverkan sker direkt i verksamheten. Det är bra.Men hur ser det ut när det gäller församlingarnas möjligheter att påverka beslut som sker på stifts- och nationell nivå? De är nästan obefintliga. Många församlingar har ingen vald representant i stiftsfullmäktige och ännu färre har det i kyrkomötet. Och alla som sitter i nämnda organ har inte heller en förankring i en lokal församling
känner sig överkörda och frustrerade och det finns inget vi kan göra. Vi blir sällan tillfrågade om vad vi tycker eller hur vi ser på saker. I bästa fall skickas frågor ut på remiss, men långt ifrån alltid. Och vissa saker som direkt påverkar församlingarnas arbete sker utan demokratisk förankringsprocess överhuvudtaget. Jag ska ge några exempel.Det första exemplet är det nya intranätet som efter en kostnad på flera miljoner lanserats under hösten. En del av det kan nog vara bra, men hur har dialogen med församlingarna sett ut och vem ska ta ansvaret sedan? Det har inte varit någon dialog. En av de saker som lyfts fram när det gäller intranätet är att personal nu ska ha möjlighet att vara inne och skriva på klotterplank och utbyta tankar och idéer på nätet. Vem tar ansvar för det? Det är kyrkoherdarna som avgör vad personalen ska ägna sin arbetstid åt och ingen annan. Det går inte att lansera något och påskina att alla nu kan vara inne efter eget tyckande när det finns lokala arbetsgivare som kanske har en helt annan tanke om vad personalen ska ägna sig åt. Sådana projekt blir bara grogrund för onödiga konflikter. Dessutom ägnar nog många inom Svenska kyrkan tillräckligt med tid åt eget grubblande och tyckande över allt möjligt.
återigen, Pastoralinstituten, som verkar hämta sin pedagogiska inspiration från det tidiga sjuttiotalets San Francisco och sin teologiska inspiration från nyandlig litteratur, exempelvis Den nionde insikten. Där sker en snabb omsvängning av synen på vad kristen tro och Svenska kyrkan är som inte är förankrad någonstans. Dopet som sakrament ifrågasätts starkt, syndabegreppet är i princip avskaffat och den kristna tron lyfts fram endast som ett alternativ bland många. Visst är det så i ett pluralistiskt samhälle att alla dessa frågor måste problematiseras, men det kan väl aldrig råda någon tvekan om vad en präst i Svenska kyrkan ska lyfta fram som det bästa alternativet utifrån vad han/hon själv funnit i just den kristna tron? Dessutom bör väl utbildningen ha någon koppling till lära, bekännelse och vigningslöften?
är det märkliga faktum att en av Svenska kyrkans mäktigaste inte är teolog, inte biskop, inte förtroendevald utan en tjänsteman. Är det inte dags att fundera över Generalsekreterarens makt och ställning? Allt arbete i Svenska kyrkan behöver en ständig teologisk reflektion och det går aldrig att komma ifrån att den högste ansvarige alltid sätter sin prägel på arbetet. Är det rimligt att så mycket ligger på Generalsekreteraren och hans/hennes kansli och så lite på Ärkebiskopen? Är det rimligt att en person som inte behöver ha någon förankring i Svenska kyrkan (jag säger inte att det är så) och inte behöver ha någon teologisk kompetens är högst ansvarig för dem som arbetar just med frågor kring Svenska kyrkans identitet och verksamhet?Om vi är rädda om den demokratiska folkkyrkan så måste väl rimligtvis vi som arbetar inom församlingarna också räknas som folk?
kyrkoherde Sundsvalls Gustav Adolfs församlingar