Församlingsrådens två diken

Kyrkovalet har ägt rum och i församlingar och pastorat är man nu mitt uppe i att välja representanter till olika råd. I alla pastorat, som utgör en samarbetsform mellan två eller flera församlingar, ska det väljas till både kyrkoråd och församlingsråd. Pastorat finns som ekonomisk enhet sedan 2014. Genom att samverka, framför allt kring resursfrågor, kan man bevara närheten vid de gudstjänstfirande gemenskaperna när det gäller kyrkans liv och verksamhet.

Kyrkorådet är församlingarnas gemensamma organ som förvaltar och fördelar resurser mellan de församlingar som ingår i pastoratet. Kyrkoråd och kyrkoherde ansvarar för ekonomi, personal, fastigheter med mera. Församlingsråden utgör församlingarnas styrelser och har tillsammans med kyrkoherden ett ansvar för den egna församlingens gudstjänst- och församlingsliv.

Rollfördelningen mellan kyrkoråd och församlingsråd är inte alltid självklar. Det finns två diken. Församlingsråden kan förvänta sig ansvar för ekonomi, personal och i stort sett alltihop. Där kan finnas delegater som satt i de gamla församlingskyrkoråden före 2014 och som tycker det är poänglöst om man inte får hantera ekonomi och praktiska frågor. Det andra diket är församlingsråd som i stort sett saknar befogenheter att bestämma mer än möjligtvis kollektändamål och att välja kyrkvärdar.

När församlingsrådens roll blir oklar, kan man tycka att det är lika bra att göra hela pastoratet till en enda församling. En sådan utveckling skulle skapa ett stort demokratiunderskott. Ett enda kyrkoråd som ensamt skulle ta ansvar för både hårda och mjuka frågor får svårt att klara av det hela. Risken blir då att allt som rör gudstjänst- och församlingsverksamhet helt blir de anställdas ansvar.

Skälet att det kan fungera så olika med församlingsråden kan bero på att Kyrkoordningen uppfattas som otydlig kring församlingsrådens roll. Det är sant att det inte finns ett samlat avsnitt om församlingsråd, men när man söker lite bredare ges en ganska tydlig bild. Man behöver bara ha några grundläggande saker klara för sig.

Det första är att både kyrkorådet och församlingsråden utses av kyrkofullmäktige för olika uppdrag. Församlingsråden är inte underordnade kyrkorådet. I stället är det församlingarna som tillsammans har ett pastorat med ett kyrkoråd. Församlingsråden har därmed ett antal frågor på sitt bord givet från Kyrkoordningen, inte på delegation från kyrkorådet.

Det andra är vad Kyrkoordningen säger i inledningen av kapitel 2 om församlingarna. 

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling och att denna utgör den primära enheten i Svenska kyrkan. Vidare sägs att församlingen har en grundläggande uppgift som består i att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Detta gäller även församlingar som ingår i ett pastorat. Det betyder att församlingsrådet på sitt bord har frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Kyrkorådets övergripande ansvar är att se till att församlingarna fullgör sitt uppdrag och att de har resurserna som behövs för att göra det.

Det tredje är den princip om styrning och ledning som finns i Svenska kyrkan som sammanfattas i begreppet ”den gemensamma ansvarslinjen”. De vigda, präster och diakoner och i förlängningen övrig personal och de valda representanterna för lekfolket i församlingen har ett gemensamt ansvar för församlingen. När denna ordning fungerar väl utgör den en fantastisk balans av makt och ansvar. Men den kan förstås emellanåt bjuda in till kontroverser och maktkamp.

Fördelen med pastorat som organisation är många. Tillsammans blir församlingarna starkare, resurser kan fördelas solidariskt. Församlingsråden slipper fastna i fastighetsfrågor och personalansvar och kan fokusera på den grundläggande uppgiften. Tillsammans med relevant personal kan man lyssna in vad den egna församlingen behöver.

Församlingarna kan samverka även kring den grundläggande uppgiften. Kanske är det naturligt att konfirmandarbetet sker i en viss församling. En annan kanske har bäst förutsättningar för arbete med äldre. Sådana samarbeten ska skrivas in i pastoratets församlingsinstruktion och resurserna fördelas därefter. Egentligen kan inget arbete inom den grundläggande uppgiften sägas ske på pastoratsnivå. Inga kyrkomedlemmar tillhör endast pastoratet, utan man tillhör en församling. Att betrakta verksamhet som pastoratets riskerar att reducera kyrkan till en institution med pengar och personal som gör ett arbete som egentligen åligger församlingen.

Här finns ett stort utbildningsbehov. Ofta kan stiftsorganisationen hjälpa till med det. Med en ny mandatperiod behöver nya och gamla förtroendevalda beredas möjlighet att förstå sina olika roller. När rollerna är tydliga och samarbetet fungerar ger det förutsättningar för ett gott församlingsliv. Det är ju det som är målet och borde ligga i allas intresse. Därför uppmuntrar vi pastorat att lägga en god grund för den kommande mandatperioden.

Björn Gusmark och Olle Philipsson, stiftsadjunkter för mission i Växjö respektive Göteborgs stift