Fortsätt samtala om kyrkans identitet

Debatten om Svenska kyrkans identitet har varit livlig under denna höst. Många har hävdat att Svenska kyrkan måste ha en tydligare identitet. I teologin brukar kyrkans identitet förklaras som en manifestation eller sakrament av Kristi kropp med olika lemmar som är ömsesidigt beroende. Det är då fråga om kärlek, försoning, fred och enhet vilket också framgår av Jesu undervisning om Guds rike. Kyrkans identitet handlar också om att tjäna varandra var och en med de gåvor och möjligheter vi alla fått gratis. Det är vad nådens förvaltarskap gäller.

I Svenska kyrkans strukturutredning Närhet och Samverkan, som nu debatteras, tycks emellertid denna djupare identitet inte ha någon avgörande betydelse för till exempel ekonomi och organisation, eller så tas den helt enkelt för given. Utgångspunkten är snarare Lagen om Svenska kyrkan, kyrkoordningen, den lutherska bekännelsen och församlingsinstruktionen för respektive stift, pastorat och församling. Den reglerar de olika uppgifter som de anställda och kyrkoråden skall utföra, det vills äga fira gudstjänst, undervisa, döpa, viga, begrava. Men här sägs inte tydligt vad en kyrka i djupare mening är. Som jag ser det borde alla kyrkans informations och styrdokument genomsyras av kyrkans djupare identitet. Jag tänker då även på frågor om till exempel ekonomisk och rättvisa samt relationer till andra kyrkor och dess uppdrag i världen.

Idag är det nog tyvärr så att kyrkan snarare uppfattas som en värld av konflikter och diskussioner om olika trossatser, bekännelser och åsikter i stället för kärlek, fred och samverkan. En del teologer och kyrkoledare betonar den evangeliskt-lutherska bekännelsen. Några präster kanske framhåller Svenska kyrkans identitet i dess liturgi. Missionärer skulle nog lyfta fram missionen som dess identitet. Politiker, kyrkoadministratörer talar främst om Svenska kyrkans identitet som "rikstäckande folkkyrka" till skillnad från frikyrkorna. Medlemmar och folk i allmänhet kanske tänker på kyrkan främst som en kyrkobyggnad "mitt i byn" eller själva kyrkorummet där man firar gudstjänst. Och kyrkans och religionens kritiker brukar ibland förknippa kyrkan främst med dess klerikala hierarkier och utrustning med en ärkebiskop eller en påve i toppen.

Allt detta är ju inte helt fel men det är ju inte kyrkans gemensamma identitet på det sätt som förklarades i inledningen av artikeln. En anledning till detta kan vara just att varje enskild kyrka eller dess relaterade missions- och hjälporganisationer är utsatta för marknadens tidsanda med konkurrens om både medlemmar och inkomster. Det handlar om tillväxt och överlevnad som organisation. Därför måste man framhålla just sitt eget "varumärke".

Strukturutredningen "Närhet och Samverkan" bör nu följas av ett fördjupat samtal om kyrkans gemensamma identitet som skall föras i lokala kyrkoråd, församlingsmöten och kyrkomöten. Budskapet om kärlek, försoning, fred, rättvisa och enhet behöver alltså genomsyra allt som hela kyrkan gör såväl praktiskt som teoretiskt.

För att världen skall tro.