Här är kyrkans ödesfråga

Undervisning är temat för årets kyrkomöte. Enligt kyrkostyrelsens skrivelse inför mötet behövs det en ”kraftsamling” kring denna fråga som berör alla nivåer av kyrkan.

Ingen kan invända mot de goda intentionerna med denna satsning, men det finns här en olöst grundfråga: Vad ska undervisningen handla om?

Att detta är en brännande fråga illustreras av den skrift som Västerås pastorat nyligen gav ut – ”En process på riktigt ” – som är en rapport skriven av forskaren Caroline Gustavsson. I samband med utvecklandet av en ”Pastoral för undervisning” intervjuades ett antal pedagoger.

Strategin att kombinera kristna lärosatser, ofta i fragmentarisk form, med psykologiska resonemang har prövats länge nog.

Det framgår att så fort temat undervisning förs på tal uppstår en osäkerhet bland de intervjuade. Man ägnar sig hellre åt praktiska saker, som att skapa mötesplatser mellan människor.

I rapporten ställer Gustavsson frågan om ”den frånvarande reflektionen kring undervisning” kan bero på ”frånvaron av tydliga riktlinjer från nationell nivå avseende ett förväntat såväl innehåll som mål”. Den oklara situationen är alltså inte unik för det aktuella pastoratet.

Gustavssons antagande om bristande tydlighet på nationell nivå bekräftas indirekt i kyrkostyrelsens skrivelse till kyrkomötet.

I ett ärligt försök att beskriva dagens situation hänvisar man till en träffande beskrivning av teologen Lydia Wahlström (1869–1954), som kritiskt skildrar kristendomsundervisningen i skolorna på 1930-talet: ”Vi ser hur Wahlström identifierar en avgrund mellan traditionellt kristet språk och människors liv, … Kyrkans ord förbinder inte, översätter inte, resonerar inte med det dagliga livet.”

Ja, hur ska man ta sig an denna ”avgrund”? Hur ska den nya tolkning av tron se ut, som ska förverkliga målsättningen att ”återskapa relationen mellan kristen tro och människors liv”?

Här har vi Svenska kyrkans ödesfråga. Enligt min mening handlar den egentligen om ett val mellan två olika förståelser av vad det är för art av kunskap som kyrkan ska förmedla.

Den traditionella förståelsen handlar om att kunskapsdimensionen i kristen tro består i att framställa ett teoretiskt perspektiv (en teologi eller troslära) på tillvaron.

För att inte det angreppssättet ska bli alltför verklighetsfrämmande – vem vill i dag bli undervisad i teologiska spörsmål? – kombineras det ofta med en psykologisk ansats för att skapa mänsklig relevans, en ansats som ibland tenderar att ta överhanden bland kyrkligt anställda som har svårt för att helhjärtat anamma den traditionella förståelsen av trons innehåll.

Strategin att kombinera kristna lärosatser, ofta i fragmentarisk form, med psykologiska resonemang har prövats länge nog. Bevisligen fungerar den inte.

Säkert kan det psykologiska inslaget ibland vara uppskattat, men varför ska man uppsöka ett kyrkligt sammanhang för att ta del av det? Relationen mellan kristen tro och människors liv återskapas inte.

En helt annan förståelse av den art av kunskap som bör förmedlas av kyrkan, är att det primärt handlar om en relationskunskap. Undervisning i kristen tro handlar då om att stegvis lära ut vad det innebär att leva i en relation till Gud, hur en sådan relation skapas, fördjupas och upprätthålls.

I undervisningen skulle det exempelvis kunna ingå att lära sig ett livsnära språk för att identifiera Gud i vardagen, lära sig att i de mest enkla sysslorna kunna uppfatta ett gudomligt tilltal.

Även om det kan låta märkligt har det jag här kallat för ”relationskunskap” varit starkt eftersatt i kyrkan och underordnats den traditionella förståelsen av vad som är undervisningens innehåll.

Man talar gärna om relationen till Gud i kyrkliga sammanhang, men samtidigt tas inte detta tal riktigt på allvar. Eftertanke saknas och frågan hur en sådan relation faktiskt ser ut lämnas i regel därhän.

Att ställa gudsrelationen i centrum för Svenska kyrkans satsning på undervisning och lärande vore verkligen en kraftsamling.

Det skulle innebära att man vore tvungen att arbeta om hela grunden för Svenska kyrkans pågående verksamhet, vilken är genomsyrad av den traditionella förståelsen av kunskapens art.

En påtaglig risk finns dock för att den kraftsamling som efterlyses i skrivelsen förstås helt annorlunda av ledande personer på olika nivåer inom kyrkan, nämligen som en uppmaning att uppbåda energi för att fortsätta odla samma kunskapssyn som tidigare, bara med större intensitet.

Det vore i så fall sorgligt. Man skulle inte bara överge de pedagoger och andra kyrkligt anställda som i dag känner sig vilsna. En historisk chans att påbörja en för kyrkan nödvändig utvecklingsresa skulle gå förlorad.

Peder Thalén