Högmässan är en katastrof

Jesus gav sina efterföljare och även de som idag kallar sig kristna, ett enda bud; ”Älska varandra som jag har älskat er”. 

Bakom dessa ord ligger en oerhört radikal utmaning, vi tar det från början.

I sin kärlek kommer Gud till som ett barn född i ett stall, i en krubba. Det går inte att komma längre ner statusmässigt. Jesus gör sedan i sin mission samma sak. Han kommer till människor där de befinner sig , som de är.

Om vi som kyrka älskar som han har älskat oss måste vi göra samma sak. Vi måste möta och tjäna människor där de befinner sig . Inte där vi anser att de borde vara utan där de faktiskt befinner sig.

Här är högmässan en katastrof. Den är så långt ifrån där vanliga människor befinner sig som den kan vara. Det budskap en vanlig människa får om de råkar besöka en högmässa är utanförskap; ”Här hör inte jag hemma” ”Det här är inte mitt”

Ibland försvarar man högmässan med orden, ”om de bara gav det en chans då...”, men miljontals konfirmander har gett det en chans under lästiden och så gott som inga återvänder efter konfirmationen. Men kyrkan tar inte till sig misslyckandet. Något är fel och prästerna måste följa handboken . Vanligt folk har ingen möjlighet att ändra någonting och så har man mage att kalla kyrkan för folkkyrkan, öppen för alla.

Och varför heter det högmässa, hög i relation till vad eller vem?

När får vi en huvudgudstjänst grundad på var folk befinner sig och inte på var vi anser att de borde vara eller var var vi önskar att de vore?

Själv har jag använt Per Harlings vismässa i 20 år, på svenska och på engelska i den internationella församlingen . Det fungerar utmärkt och folk känner sig delaktiga, inte utanför.

David F Olson, präst