Inför en minnesdag för offren i Torsåker

Teologen Catherine Keller skriver att ”teologi börjar inte i visshet, utan i darrningen av relation.” Den latinamerikanska systerteologen Ivone Gebara påminner oss om att det heliga inte är begränsat till dogmer, utan pulserar i det sköra, det förkroppsligade och det jordnära – särskilt i de rum historien helst inte vill vidröra.

Ett sådant rum är Bålberget i Torsåker.

Den 1 juni 1675 halshöggs och brändes sjuttioen människor – varav sextiofem kvinnor – i Sveriges största häxprocess någonsin. Processerna skedde med statens välsignelse och kyrkans godkännande. Präster ledde förhören. Barn tvingades vittna mot sina mödrar. 

Skriften tolkades inte för att befria, utan för att döma. 

För ett tag sedan hölls en stilla men kraftfull minnesceremoni vid Bålberget. Namn lästes upp. Ljus brann. Tystnad delades. Efterlevande, bybor och representanter från kyrkan samlades kring en låga av minne och sorgearbete. Och ändå förblir denna handling av kollektiv helande i stort sett osynlig i det nationella kyrkliga medvetandet. 

Svenska kyrkan har ännu inte utlyst den 1 juni som en nationell minnesdag. Det finns ingen officiell liturgi för sorg. Inget teologiskt erkännande i kyrkoåret.

Men denna tystnad spelar roll.

Feministteologen Elisabeth Schüssler Fiorenza påminner oss om att kyrkan inte enbart formas av nåd, utan också av kyriarki – korsande maktstrukturer som marginaliserar det som inte låter sig kontrolleras. Torsåker är inte bara ett historiskt sår. Det är ett teologiskt.

Historikern Bengt Ankarloo beskriver häxprocesserna som ”ett uttryck för ett samhälle där rädsla och kontroll utövades genom religiösa och juridiska institutioner.” Eva Österberg har betonat den könade dimensionen: hur kvinnors kunskap, oberoende och avvikelse förvandlades till andlig fara. I kyrkans och statens språk blev den mystika till ett hot.

Vi måste ställa frågan: vad händer när kyrkan vägrar att minnas? När den inte vill göra bot? Vad skulle det innebära om den 1 juni blev Kyrkans dag för bot och bön för offren i Torsåker?

Vad om kyrkklockor klämtade sjuttioen gånger – inte i fördömelse, utan i sorg? För sanningen är: vi bränner fortfarande kvinnor. Inte med eld, men med misstänksamhet.

Vi förvisar visionären. Vi misstänkliggör det kroppsligt andliga. Vi kräver tystnad av dem som ropar efter helhet – mellan Ande och Jord, mellan Kristus och den gudomliga feminina. 

Och ändå är det just dessa gränsröster – som Keller och Gebara påminner oss – som bär på förnyelsens frön. De som darrar vid kanten av det kända, och talar från de platser där teologin glömt att lyssna.

En kyrka som inte minns sin del i våldet kommer få svårt att tala trovärdigt om rättvisa idag. 

Men det är ännu inte för sent.

Låt historiens rök bli rökelse.
Låt tystnaden bli psalm.
Låt kyrkan minnas – och uppstå.

Jennifer Ferguson