Här underskattar Svenska kyrkan en ovärderlig resurs

Jourhavande präst är en av Svenska kyrkans mest betydelsefulla insatser för att möta människor i utsatthet. Med rötter i 1950-talet är den en livlina för människor som brottas med ensamhet, psykisk ohälsa och livets mörkaste stunder. Ändå är jourhavande präst paradoxalt nog en anonym och ibland bortprioriterad verksamhet inom kyrkan själv.

Samtidigt ses den av sjukvården, SOS Alarm och andra aktörer i civilsamhället som en ovärderlig resurs för att lindra ensamhet och rädda liv.

Frågan vi måste ställa oss är: Varför har kyrkan så svårt att se samma värde som det övriga samhället? Vad hindrar oss från att lyfta fram denna verksamhet som ett konkret uttryck för vår tro?

Under pandemin blev jourhavande präst en livsviktig aktör när ensamhet och oro nådde nya nivåer. Samtalen ökade lavinartat, och för många var det den enda kontakten med någon som lyssnade. Trots detta är jourhavande präst fortfarande märkligt osynlig i kyrkans interna arbete. Det är svårt att rekrytera präster till tjänstgöring, och i församlingarna nämns den sällan i predikningar eller annat arbete. Detta står i skarp kontrast till hur tjänsten ses utanför kyrkan. 

SOS Alarm belönade 2021 jourhavande präst med 112-priset för dess ovärderliga arbete med självmordsprevention. 

Sjukvården och andra aktörer hänvisar människor till jouren som en plats för trygghet och hopp. Hur kan det vara så att kyrkan själv verkar underskatta en av sina mest relevanta och uppskattade verksamheter?

I Lukas 4:16–20 läser vi hur Jesus, i synagogan i Nasaret, läser ur Jesajas bok: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att förkunna glädjebud för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Detta är själva hjärtat i kyrkans uppdrag – att bära glädjebudskapet till de fattiga, befrielse till de fångna och tröst till de förtryckta.

Jourhavande präst är ett konkret uttryck för denna kallelse. Genom att lyssna utan krav, erbjuda samtal i mörkret och vara närvarande för dem som inte har någon annan, lever tjänsten upp till kyrkans djupaste mission. Det är en plats där människor får erfara Guds närvaro och nåd, även om de själva inte skulle kalla sig troende.

I Matteusevangeliet 25:40 säger Jesus: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Jourhavande präst är kyrkans möte med ”de minsta” – de ensamma, de bortglömda, de som brottas med sin existens i tysthet. Varje samtal, varje chatt och varje digitalt brev är ett uttryck för detta möte. Det är därför märkligt att tjänsten inte lyfts mer i kyrkans egen verksamhet. Är det för att jouren sker i det fördolda, utan synliga resultat? Eller för att den inte alltid passar in i kyrkans traditionella strukturer? Oavsett orsak måste kyrkan inse att jourhavande präst är en av de tydligaste och mest nödvändiga uttrycken för kyrkans uppdrag i en orolig värld.

Vi behöver:

1. Rekrytera och stödja fler präster: Gör jourhavande präst till en självklar del av prästtjänsten och skapa bättre förutsättningar för dem som arbetar i jouren.

2. Lyfta fram tjänsten i församlingarna: I predikningar, utbildningar och församlingsverksamhet bör jourhavande präst nämnas som ett konkret uttryck för kyrkans glädjebudskap.

3. Synliggöra tjänsten externt: Satsa på informationskampanjer för att nå fler, särskilt unga, som behöver stöd.

4. Hedra arbetet: Jourhavande präst är en källa till stolthet för Svenska kyrkan och bör behandlas som en sådan – en skatt som räddar liv och sprider hopp.

Jourhavande präst är inte bara en viktig del av kyrkans arbete – det är ett livsavgörande ljus i mörkret. Genom att lyfta fram och stärka denna verksamhet kan Svenska kyrkan visa sin relevans i ett samhälle där ensamhet och psykisk ohälsa är utbrett. Kyrkan behöver inte leta efter sin kallelse – den finns redan i jourhavande präst. Låt oss därför göra detta arbete synligt, inte bara för världen utan också för kyrkan själv.

Genom att ta glädjebudskapet i Lukas 4 och kallelsen till att möta de minsta i Matteus 25 på allvar, kan vi visa att kyrkan är närvarande där nöden är som störst – och att ingen är bortglömd.

Anders Anderberg,
stiftsadjunkt för själavård och samordnare för tjänsten Jourhavande präst