Kan stiftet vara prästens arbetsgivare?

Gunnar Edqvist
Foto: Lars Rindeskog

REPLIK. Man måste våga pröva även andra lösningar än dem som innebär ett försök till återgång förhållanden som inte alltid fungerade så väl, skriver Gunnar Edqvist i sin replik till biskop Johan Tyrberg.  

I ett inlägg i Kyrkan Tidning 24/19 ställer biskop Johan Tyrberg frågan om församlingarna fungerar som prästernas arbetsgivare. Utan att kunna bygga på någon undersökning som direkt belyser detta tror jag att svaret på frågan i regel är ja. Ett visst stöd för detta finns i slutsatserna i en undersökning från 2018 om prästers och diakoners arbetsmiljö gjord vid Malmö universitet. Sammanfattningsvis dras i undersökningen slutsatsen att ”det finns områden i den psykosociala arbetsmiljön som kan förbättras, men resultaten visar inte på några omfattande brister eller problemområden".

Den psykosociala arbetsmiljön som präster och diakoner har beskrivit i denna studie ligger väl i linje med andra kontaktyrken såsom skolledare och socialsekreterare. I relation till arbetsmarknaden i stort visar resultaten på relativt god överensstämmelse.”

Samtidigt står det klart att det finns problem som behöver hanteras och att de åtgärder som biskop och domkapitel kan vidta synes otillräckliga. Som biskop har Johan Tyrberg naturligtvis bättre insikt och mer erfarenhet av detta än jag som inte har aktuell domkapitelserfarenhet. Jag menar ändå att det är mindre välbetänkt att på förhand peka ut en lösning som att söka överföra arbetsgivarskapet för präster från församlingar och pastorat till stiftet. 

Om kyrkoråd eller enskilda ledamöter inte förstår eller inte vill acceptera den episkopala dimensionen i Svenska kyrkan är det ett större problem än bara hur anställningen av präster ordnas. Medveten obstruktion mot i demokratisk ordning fattade beslut får i princip, om än inte i praktiken, sägas vara diskvalificerande för den som är förtroendevald. Om rädslan för straff är den viktigaste drivkraften för att handla rätt är det lite knepigt.

Det rådde ingen tvekan om vem som var arbetsgivare för prästerna när kyrkomötet fattade beslut om kyrkoordningen. Riksdagen hade vid det laget stiftat en lag om Svenska kyrkans personal. Den innebar att de som var anställda av församlingarna i form av kyrkokommuner före år 2000, om de inte ville lämna sin anställning, skulle ha kvar den hos församlingarna i deras nya rättsliga gestalt. 

Den lagen gjorde ingen skillnad på om det var fråga om till exempel vaktmästare, präster eller kanslister. Det kyrkomötet beslutade var att avslå ett par motioner som med, som jag ser det, mycket ofullständiga vilka syftade till att stiften skulle bli arbetsgivare för kyrkoherdarna eller att domkapitlet skulle svara för ”alla andra arbetsgivarfunktioner” för präster än löneförmåner och tillsättning av kyrkoherdar och komministrar.  

I KT nummer 22/19 har Per Westberg liksom undertecknad pekat på det som var huvudskälet för att inte pröva en ordning med stiftet som arbetsgivare. Det var frågan om att domkapitlet självständigt och utan annat än en inomkyrklig möjlighet till överprövning ska kunna beslut i frågor om ämbetstillsyn. 

I det utskottsbetänkande som låg till grund för kyrkomötets beslut pekades på tre mål i Arbetsdomstolen på 1990-talet där domstolen slutligt hade prövat om en präst hade avvikit från sina vigningslöften. Efter 2000 torde inte samma sak ha ägt rum. I utskottsbetänkandet noterades också påtagliga oklarheter beträffande arbetsmiljöansvaret. 

I två beslut 1995 hade JO angivit att domkapitlet inte skulle anses som arbetsgivare för prästerna vid tillämpning av arbetsmiljölagen. Året efter angav Arbetarskyddsstyrelsen att den såg det på motsatt sätt. Domkapitlen såg olika på frågan. Oklarheterna var till men för arbetet med arbetsmiljöfrågor. 

Mycket talar för att anställda med olika arbetsgivare på samma arbetsplats och med den som leder arbetet anställd av någon annan än den som har ansvar för arbetsmiljön kan bli problematiskt. 

Gör man en jämförelse med arbetskraft från bemanningsföretag bör bland annat noteras att avtal med ett sådant företag bör vara tidsbegränsat och inte behöver förlängas. Förutsättningarna för att hantera uppkommande motsättningar blir helt annorlunda.

Johan Tyrberg menar i polemik med dem som kan ha hävdat att det inte går att göra stiften till arbetsgivare att om regelverket gör det svårt så går detta att ändra. Så är det naturligtvis men det måste noteras att vad gäller anställnings- och arbetsgivarfrågor inom kyrkan så hör förutom kyrkoordningen till regelverket även arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal. Ett avtals innehåll och hur länge det ska gälla förfogar de avtalsslutande parterna över. Någon särlagstiftning för kyrkliga anställningar är nog vare sig tänkbar eller önskvärd. Kyrkomötet förfogar bara över en del av regelverket

Det behövs en gedigen utvärdering och mod att problematisera frågan om hur församlingarna fungerar som arbetsgivare för prästerna skriver Johan Tyrberg. Om detta håller jag med även om jag menar att finns skäl att gå utöver den begränsade frågan om arbetsgivarskapet och att man måste våga pröva även andra lösningar än dem som innebär ett försök till återgång förhållanden som inte alltid fungerade så väl.

Gunnar Edqvist

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Senaste artiklar