”Klassisk kristen tro” en vattendelare – och ett användbart begrepp

I år har vi ett jubileum som förenar hela den globala kristenheten: Det har gått 1 700 år sedan kyrkomötet i Nicea år 325, där en av kyrkans tre symbola – alltså dess kännetecken eller trosbekännelser – formulerades. I detta fall den så kallat nicenska, som slutgiltigt kom att stadfästas vid konciliet i Konstantinopel år 381.

Jubileet uppmärksammas på olika sätt, och firandet är redan i gång. Men jag vill här fästa uppmärksamheten vid en specifik fråga, som lätt kommer i skymundan när vi talar om dessa ting. Nämligen att trosbekännelsen också förpliktigar. Ja, att den faktiskt definierar vad en klassisk kristen tro kan tänkas handla om.

Uttrycket ”klassisk kristen tro” tycks i vissa kretsar ha blivit en vattendelare. För vissa av oss är det ett positivt och naturligt begrepp. För andra, däremot, ett problematiskt och ifrågasatt begrepp. I det senare fallet räcker det att beskriva den egna hållningen som ”klassisk kristen tro” för att anklagas för att ägna sig åt härskartekniker.

Sannolikt för att begreppet kan sägas dra någon form av gräns: Om vissa teologier kan betecknas som klassiska, måste ju andra vara att betrakta som avsteg från dessa; de måste vara mer eller mindre i överensstämmelse med ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v 3).

Trosbekännelsernas samlande förmåga har förstås i viss mån att göra med vad de inte tar upp. De går inte på djupet i klassiskt splittrande frågor som kyrkosyn, sakramentssyn eller ämbetssyn. Men fördenskull ska vi inte lura oss att tro att de säger mindre än de faktiskt gör.

Två frågor där skilda budskap kan höras även från Svenska kyrkans predikstolar, nämligen historiciteten i Marias jungfrudom och Jesu fysiska uppståndelse, finns tydligt omnämnda i alla de tre trosbekännelserna. I klartext innebär detta att man visserligen kan vara kristen utan att bekänna sig till dessa sanningar – men det kan inte vara kristet att inte göra det.

Att ha en klassisk kristen tro innebär sålunda att hålla fast vid det som kyrkans tre symbola sätter ord på. Men av formuleringarna i den nicenska trosbekännelsen följer också en respekt för både Gamla och Nya testamentet som Guds ord. Jesus beskrivs som ”Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”, och av detta följer rimligen att vi kan lita på hans egna ord. Särskilt som dessa ord är samma levande tilltal som i begynnelsen fick världen att bli till; som kristna tror vi ”på honom genom vilken allting är skapat”.

Fattas bara att vi inte skulle lita på vad han säger! Men även Gamla testamentets auktoritet bekräftas av den nicenska trosbekännelsen.

Dels genom att Jesus sägs ha uppstått ”på tredje dagen … efter skrifterna”, dels genom att den helige Ande beskrivs som Gud själv och som ”har talat genom profeterna”. I Svenska kyrkans kyrkoordning beskrivs denna hållning som att dess ”tro, bekännelse och lära … är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter”. Och sanningen är ju att Svenska kyrkans lutherska arv pekar i riktning mot en större respekt för Bibelns inspiration, snarare än mindre. Ett av reformationens slagord var som bekant Sola Scriptura, Skriften allena, och detta är en sant luthersk hållning – både i kontrast till katolsk och ortodox teologi och i kontrast till olika former av liberalteologi.

Uttrycket ”klassisk kristen tro” framstår därmed som i högsta grad användbart även i dag. Det står helt enkelt för en traditionell förståelse av Guds uppenbarelse av sig själv som Fader, Son och Ande, en tilltro till evangeliernas skildringar av Jesu liv, död och uppståndelse samt ett grundläggande förtroende för hela Bibeln som Guds inspirerade ord.

Om vi kan vara överens om detta, kan vi komma långt – både i vår inomkyrkliga och i vår mellankyrkliga strävan efter enhet!

Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen