Kort om kvinnor på posterna

Som nyvald i kyrkomötet, om än erfaren i sekulär politik, är det många omtumlande intryck som ska processas i ens huvud på tågresan hem från årets andra session av kyrkomötet.

Uppenbarligen är Svenska kyrkan ett väl inoljat maskineri och fyllt av kompetenta personer i alla de forum och på de plattformar inåt och utåt som vi nu gemensamt knuffat igång för en ny mandatperiod om fyra år.

I min nomineringsgrupp hade vi mest fullt upp med att placera in den 113-procentiga ökningen av antalet Gröna ledamöter, som vår valseger givit oss under detta det första valmötet.

Men, för mig, aktiv i den svenska politiken sedan 1990, kom det ändå en smärre chock vid de avslutande valen denna förmiddag i Uppsala:

Av alla de nämnder som valberedningarna (interimistiska såväl som slutliga) berett för nio nämnder och revisorer knutna till det nationella planet återfanns en (1) kvinna.

Arvodesnämnden fick en kvinnlig ordförande. Punkt.

Så åtta manliga ordföranden röstade vi fram. Med acklamation. Utan debatt. Utan reservationer.

Inte ens jag själv - förstummad och purfärsk som jag var, förmådde bli en ”partypajare" och anmäla mig till en ständig tom talarlista för ifrågasättande.

Vi hade inte fått se namnen i förväg utan detta hade processats fram i sista stund och alla namnförslag var nya för oss röstande på sittande möte.

Finns verkligen ingen instruktion till valberedningen? Finns i Svenska kyrkan inte en vägledning om könsmässig utjämning på förtroendeposter?

Detta duger inte i en progressiv framtidsinriktad folkkyrka.

Lotta Hedström, De gröna i Svenska kyrkan