Kyrkan behöver en skiljenämnd

Simon Sebag Montefiores biografi över Jerusalem har fått mycket uppmärksamhet och hamnat på olika topplistor. Recensenterna har berömt den som den mustigt blodiga krönika den är.
Biografin är usel – av den enkla anledning som får en del att berömma: Den är en enda lång uppräkning av alla erövringar, invasioner, belägringar, massakrer, folkförflyttningar, folkfördrivningar, folkförslavningar och folkmord som är en av linjerna i Jerusalems historia. Men, med Simon Sebag Montefiores sätt att skriva och beskriva blir det fullständigt obegripligt varför människor över huvud taget bott och bor i Jerusalem, söker sig dit, längtar dit, en gåta hur staden ständigt kan byggas upp igen, fyllas av människor och välstånd, samla rikedomar, bli en arkitektonisk pärla och ett världscentrum för tre religioner.

Girighet, inskränkthet, hänsynslöshet, hat, mordlust, patologisk ondska – allsköns mänsklig och omänsklig avigsida präglar den blodiga historien.
Hängivenheten, omsorgen, osjälviskheten, kärleken, den varma tron – alla de egenskaper och förmågor som bygger huvudhistorierna kring Jerusalem och de tre religionerna finns inte där.
Det finns ett ”det kunde man ju tänka sig” i kommentarerna om Montefiores bok. Se där sanningen om religionerna och de troende!
Den andra historien, de andra historierna, måste också berättas. Men de är långt mindre dramatiska om man inte letar efter det rätta uttrycket – viskningen i stället för stormen, jublet i stället för stridsropet.

Dessa enkla regler gäller också hur historien om kyrkorna – och Svenska kyrkan – skrivs i dag. Dramatiken dominerar, det svartvita, den bekräftade fördomen eller den positiva förväntningen som kommer på skam.
Ingen kommer att bekymra sig om den goda berättelsen om inte kyrkan själv gör det. Ett inslag i det handlar om att kunna hantera interna strider. Där kommer Svenska kyrkan till korta.
Vi har några akuta exempel på oförmåga att lösa konflikter: de segdragna bråken i Skanör-Falsterbo och kring fjällkyrkorna i Sälen och Tandådalen.

Församlingen är Svenska kyrkans huvudnivå. När det går i baklås finns det ingen med mandat att ingripa, om det inte handlar om lärofrågor eller brott mot avtal, förordningar eller allmän lag.
Först som sist, konflikter kan inte undvikas – men de ska lösas. Långdragna konflikter gör att de inblandade far illa, eftersom de tenderar att pågå till dess ena parten är nermald. Långdragna konflikter drabbar också enligt ovan Svenska kyrkan, som framstår som systematiskt inkompetent, eller en sammanslutning för skenheliga, för alla dem som inte vet annat.

Kyrkan behöver en form av överprövning. Det skulle kunna vara en skiljenämnd dit de svårlösta konflikterna förs. Med tanke på kyrkans juridiska uppbyggnad behöver en sådan institution med all säkerhet bygga på en form av frivillig överenskommelse, till exempel av modellen Pressens opinionsnämnd, PON, som har mediebranschens organisationer som huvudmän.

Följer man PON-idén är det avgörande att:
• Spelreglerna för skiljenämndsförfarandet är glasklara.
• Utslagen följs, att spelreglerna gäller.
• Nämndens sammansättning gör att parterna i varjehanda konflikt ska kunna acceptera att följa ett utslag.
Det är naturligtvis tråkigt att kärleksfullhet och gudstro inte ska räcka. Men skiljenämnd eller någon annan lösning: Svenska kyrkan behöver kunna desarmera segdragna konflikter på ett sätt som inte är möjligt i dag.